Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskoga bergslag. Ett okänt hörn av Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
imponeras av kanonborrning, bessemerblåsning och järngjutning
m. m. Men vad som mest imponerade på mig var att det
fanns människor, som dag efter dag, år efter år stodo ut med
det otroliga helveteslarm och -tjut, som är oupplösligt
förknippat med storindustrien. Det fanns avdelningar, där jag
bara stack in näsan. Jag skulle inte ha kunnat härda ut
en sekund.
Men det för mig själv personligen intressantaste fann jag
under de timmar, jag gick och väntade på entré. Jag
menar icke så mycket den vackra parken kring
disponentbostaden, ej heller de små öarna i Timsälven, där enligt
traditionen Erik Gustaf Geijer skall ha gått och funderat på
sin fäderneslandets historia, när han var på besök hos sin
syster Ulrika Charlotta, vilken residerade som disponentfru
på Bofors. Nej, jag tänker på arbetarnas egna-hemsstad
Sandviken intill sjön och vägen till Valåsen. När jag såg denna
lilla prydliga stad med välskötta små hem med
trädgårdstäppor och blomsterrabatter, förstod jag, hur arbetarna kunde
stå ut med helveteslarmet där borta i verkstäderna.
Ronden är slut. Bilen är för länge sedan
hempermitterad. Det börjar skymma i den vackra augustikvällen, när
jag svänger från bruksvägen upp på stora landsvägen för
att efter Boåsen återvända till kyrkbyn. Och se —
alldeles som en en gång skrämd häst skyggar för varje gång
han passerar det ställe, där han blivit skrämd, så sker det
ock med mig. När jag går förbi den dystra Boåsen, löper
kalla kårar efter ryggraden. Jag minns som om det varit
i går, hur jag såg den vita, huvudlösa vålnaden av »nåda
på Bo» — som Bofors ursprungligen hette — den elaka fru
Sigrid Ekehjelm, vilken en gång genom mened tillskansade
sig ett jordstycke och till straff aldrig får ro i graven. Gamla
Boforsarbetare berätta, att de sett henne när hon går över
åsen fram till prostgårdsgrindarna på andra sidan, och hört
henne stöna i djup ångest och sedan vända tillbaka samma
väg hon kommit.
Och verkligen — skymtar jag icke där inne i skogen
något vitt, som fladdrar mellan träden? Nonsens! Det är bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
