Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Näset och Gillbergadalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glafsfjorden och Vänern, ty dessa äro landskapets äldsta och
utgjorde i långa tider dess centrum. Där har en förhållandevis
talrik befolkning idkat jordbruk i 5 000 år. Näset, där
Olov Trätälja för omkring 1 300 år sedan verkade som
jordbruksapostel, gällde ännu för ett par mansåldrar sedan som
»Värmlands kornbod» och kunde vara det än i dag.
Näset är den största slättbygden i provinsen. Här råder
icke Värmlands vanliga lyriska oro med höga berg och djupa
dalar, brusande älvar och »däjeliga sjöar i dalarne»; här
breder landskapet ut sig i episk ro och här svallar endast en
sjö, men det är Vänern. I den teckning av det litterära
Värmland, som E. G. Lilljebjörn lämnat i »En bok om Värmland
av värmlänningar», får Näset, Tegnérs barndomsbygd,
vitsordet att höra till »Värmlands fulaste och mest
prosaiska trakter», och dess natur säges vara »föga ägnad att
befrukta en skaldefantasi». Och det är sant, att stora delar av
det egentliga Näset icke ha någon särskilt märklig eller
fängslande natur och att, om man gör sina studier från
landsvägen, man endast sällan ser en landskapsbild, ägnad att
fästa sig i ens minne. Men se t. ex. Sjögerås, beläget vid
Vänern strax utanför Byälvens utlopp, eller Hjälleskata i
Millesvik, också det vid Vänern och enligt sägnen en gång
Olov Trätäljas kungsgård, och nämn sedan skönare belägna
värmländska gårdar! Eller tänk på Vänerstränderna i övrigt
både i öster och väster och på skärgården från Bärön till
Kräcklingen och Lurö!
Det är Vänern, som ger ett drag av storhet åt Näsets natur.
Men hur olika varandra äro icke stränderna i öster och
väster. Den östra, där en förkastningslinje går fram, är sträng
och allvarlig; där växer barrskogen i allmänhet ända ned till
stranden, som kärv och rak sällan öppnar sig med en
gästvänlig vik. Ur ett osynligt fjärran välver här det svenska
innanhavet sina mäktiga böljor mot en av skär och öar
oskyddad kust.
Till skillnad från den östra är stranden vid Dalbosjön
mera ljus och vänlig. Den har breda bukter med härliga
sandstränder, grunda småvikar med gräs och vass, där fisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
