Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En resa utan mål av Arne Tallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RESA UTAN MAL 173
Strax innan jag kom fram till Fellingsbro, hörde jag en bil
tuta bakom mig. Jag styrde lydigt och snällt ut mot vänstra
kanten och ansåg mig ha uppfyllt allan rättfärdighet, men så
kom ännu en signal, och motvilligt flyttade jag mig ännu en
decimeter närmare diket, eftersom jag tänkte, att det var en
stor buss, som fordrade hela vägen. Men när en tredje signal
kom, blev jag alldeles blixt förgrymmad och vände mig om
för att se vad det var för en motorterrorist, som inte nöjde
sig med det tillmötesgående, som jag redan visat. Till min
stora häpnad fick jag genom vindrutan se chefens på Sätra,
docenten B:s leende ansikte. Vi hade ju tagit avsked av
varandra för ett par dagar sedan och vårt möte nu på en
landsväg ute i bygderna var onekligen lustigt. Vi åkte sida vid
sida några meter och jag fick höra, att han med sin familj
var på väg ned till Skåne. Så trampade han gaspedalen i
botten och försvann i ett dammoln, ur vilket det sista jag
hörde var ett hjärtligt: »Hälsa till Oslo*!» Så försvann
molnet i en vägkrök och jag var åter ensam på villande stråt.
Slättlandet började nu så småningom ta slut, och jag fick
en liten sensation av bergsklättring, när vägen började slingra
sig som en veritabel berg- och dalbana över Käglan.
Underbart vackert var det emellertid och jag trampade på med friskt
mod, så att jag vid sex-tiden på aftonen kom fram till
Örebro. Min väg genom staden förde mig förbi Strömparterren,
men som jag hade ytterligare fem mil kvar till Karlskoga
och absolut hade gett mig katten på att jag skulle hinna dit
före kvällen, lyssnade jag inte till Strömparterrens sirénsånger
utan drack kaffe på ett enkelt konditori och fortsatte sedan
så gott som omedelbart.
Jag trampade och trampade, backe upp och backe ned,
men som jag onekligen hade åkt några mil blev hastigheten
allt lägre och lägre, det blev mörkare och mörkare, och när
jag kom fram till en stor by och fick höra, att det var den
sista byn, innan jag hade att passera över de öde och
vidsträckta Kilsbergen, ansåg jag det klokast att stoppa
stoltheten i säcken och avstå från att hinna fram till Karlskoga
den dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
