Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En resa utan mål av Arne Tallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 ARNE TALLBERG
Tack vare en vänlig handlande lyckades det mig att få
logi hos ett gammalt par och jag kojade omedelbart. Men
vare sig det berodde på att jag uppfattat platsens namn som
Likhyttan, eller att jag var för trött, så sov jag ganska oroligt.
När jag vaknade nästa morgon och såg strålande sol och
blå himmel och fick klart för mig, att platsen inte alls hette
Lik- utan Lek-hyttan, försvann min kusliga sinnesstämning,
och det var med »sol i hjärta, sol i sinne» som jag knallade
på mot Karlskoga.
Det var ett så underbart vackert väder och scenerierna runt
omkring mig voro så storslagna, att jag omöjligt kunde
förmå mig att jäkta på. I sakta mak rullade jag alltså ned mot
Karlskoga. När jag väl hade kommit dit, begav jag mig direkt
till kyrkarkivet för att leta reda på släktingen från
1700-talet. Till min stora besvikelse fann jag dock, att han flyttat
bort efter endast två år. Jag skulle just bege mig därifrån,
när vederbörande pastor ropade mig tillbaka: »Det är sant,»
sade han, »vi ha ju fortfarande folk i församlingen med det
namnet, en stationsinspektor ett par mil härifrån.» —
»Omöjligt,» utbrast jag. Men då han visade mig kyrkböckerna,
kunde jag ju inte gärna tvivla längre.
Tio minuter senare jagade jag fram mot denna station, ivrig
att träffa folk, som jag aldrig hade sett och aldrig hört talas
om, men som det oaktat bar samma namn som jag.
Jag ramlade ned mitt i den mest älskvärda och trevliga
familj, man kunde tänka sig, och tillbringade de närmaste
timmarna med att dricka kaffe och göra upp de mest
hals-brytanda hypoteser rörande släktskapen.
Sent omsider lyckades jag slita mig från dessa älskvärda
människor, och över Bjurtjärn och förbi Alkvetterns vackra
herrgård kom jag ned till Kristinehamn.
Hur jag råkade komma med på storrond på Kristinehamns
hospital och hur jag i Karlstad diskuterade de mest
skiftande ämnen, från rasbiologi till filosofi, med en flicka i en
kiosk, vilken, flickan sedermera avslöjade sig som lärarinna,
allt detta är i sig själv mycket lustiga episoder, men tyvärr
tvingar mig tanken på det utrymme, som står mig till buds, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
