Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kryssningar i östgötaskären av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 ERNST KLEIN
Jag minns många små vikar, där vi landade för att titta
på en gammal sjöbod. Ekbackarna sträckte sig sävligt ned
mot sundet och lämnade plats för en gistgård, klädd med
sammetsmjukt gräs, grönt så det gnistrade.
Där var Olson. I öster en liten hamn, överskyggad av
lummiga alar med runda klippor som sidokulisser. En väg
genom den vackraste löväng upp till gården. Därifrån en
sakta sluttande sänka mot väster, kantad med höga lövträd
och frodigt gräsbevuxen — en naturlig allé ned mot bryggan.
Sällan har jag sett en så harmoniskt danad boplats. Men så
sken och lyste också dess gamle ägare av välvilja och
förnöjsamhet, och de abborrar och den persilja, han för en billig
penning försåg oss med, bidrogo till att fästa Olsö i min hågkomst.
Och så Lagnösund, vårt högkvarter under flera veckor,
den trygga hamn, där vi kunde vila utan bekymmer för
ankartrossen, få bot för motorns sjukdomar och nytt bränsle
samt goda råd och lotsning av den osviklige och allkunnige
»motordoktorn». Icke att förglömma hans hushållerskas
färska krusbärskräm, inkokta ål och ständigt lika hjärtliga
skratt åt våra museiförvärv.
Lagnösund är en rik idyll. Här smyger sig skärgården
tätt intill fastlandet. Här är vattnet rent och salt och
strömmande, luften frisk av havets närhet. Men samtidigt äro
träden stora och lummiga, backarna gröna, åkrarna breda.
Här fiskas ål och abborrar och gäddor i vassvikar och sund
— »grevinnan» på Torönsborg får sin präktiga fisk var vecka.
Och ändå räcker det till för sommargäster och farande folk
och blir nog litet över att föra till ångbåten.
När man styr ut ur Lagnösund, ligger rätt norrut
Kåreholm med park och trädgårdar i klassiskt skick, en ståtlig
herrgård, fast för närvarande — som så många andra —
använt som pensionat.
Härifrån går vägen åt väster, rätt in i ryssjestruten —
Slätbaken. Bredare än Valdemarsviken, inte så bred som
Bråviken, ståtligare än båda med sin tvärbranta nordvägg och
sin leende sydstrand och framför allt med Stegeborg, ett
slott så raffinerat välplacerat, att man får fara långt för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>