Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En solförmörkelseexpedition till Härjedalens fjälltrakter av Åke Wallenquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beräknade tiden för totalitetens inträffande hämtade vi ut
kassetterna, väl insvepta i svarta dukar. 5 minuter före totaliteten
voro kassetterna på sina platser, tuben inriktad och allt
klart för att emottaga totaliteten, ty ännu hade vi ej
uppgivit hoppet: här och var förefunnos stora luckor i
molntäcket.
Så kom den »tysta minuten»! Det var en hemsk minut.
Allt var tyst. Naturen hade slumrat in, fåglarna upphörde
att kvittra och de små pigga lapphundsvalparna »Knapp» och
»Rapp», som ystert lekt framför observationshyddan, smögo
sig tysta och sloksvansade hem. — Alla kassettlocken,
slutareanordningarna, urverket, inställningen m. m. kontrollerades
en sista gång. Mörkret tilltog hastigt, men — samtidigt kom
den trådsmala solskäran in i ett moln. I ett nu blev det nästan
nattsvart mörker. Vi förstodo, att totaliteten inträtt. Ingen
»flash» kunde noteras. Metronomen sattes dock igång och
programmet genomfördes i detalj. Allt fungerade ypperligt
— men den förmörkade solen var dold bakom ett moln och
koronan bortskymd för våra spanande blickar! Helt utanför
programmet exponerade jag huvudtuben ånyo och erhöll ett
vackert fotografi av solskäran, just som totaliteten var förbi.
Det blev hastigt ljusare, molntäcket lättade och det artade
sig till att bli en strålande vacker dag — och det blev det
också.
Våra känslor i dessa ögonblick omedelbart efter totaliteten
kunna ej beskrivas. Nervositeten och spänningen försvunno
i ett och ersattos av en känsla av apatisk slöhet. Vi sjönko
alldeles uttröttade ned på våra stolar, och ur våra hesa
strupar frampressades ett unisont: »Det är skönt, att det är över»!
Att det var trenne månaders arbete och förhoppningar, som
gått till spillo tänkte vi i detta ögonblick ej på.
Dagen efter solförmörkelsen, när vi voro någorlunda
utvilade efter dess strapatser och till fullo kunde fatta det skedda,
kände vi oss som Napoleon efter Waterloo.
Sedan återstår ej mycket att tillägga för att fullborda
skildringen av denna expeditions öden. När det gemensamma
intresset, solförmörkelsen, ej längre band oss samman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
