Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äventyrens land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klockan fem på morgonen gick jag därifrån. Buteljen var
samvetsgrant länsad och Jonsson slut. Jag med. Den store
sagoberättaren hade lurat i mig en sådan massa
vidunderliga historier att jag måste gå hem till hotellet för att
anteckna kontentan av dem genast, innan jag rört ihop
historierna eller glömt bort dem.
Det drog åtskilliga timmar, innan jag hann skriva ned
vad jag mindes av hans historier.
Jag har just tittat i dessa mina fragmentariska
anteckningar från den tiden. Det mesta lämpar sig icke för denna
årsskrifts läsare. Det är allt för saftigt så som Jonsson
berättade det för mig och som jag då skrev ned det. Men
två historier kunna dock måhända anföras i precis samma
skick som jag skrev ned dem, när jag kom hem till hotellet
den där morgonen, sedan jag hört Jonsson berätta.
Alltså, Jonsson har ordet om hur det gick till vid
Riksgränsbanans byggande.
»Vi hade sjukbaracker i Tornehamn, fina, med tre
sköterskor och en läkare. Där lappades vi ihop och snälla var
de. På våren 1903 kom tyfusen ramlande ned från himlen.
Vi fick den med mjukt bröd från Rombaksbotten, där dom
hade bakat av gyttjevattnet därnere, de norskdj—a. Vi var
femton man i mitt lag, starka och friska karlar allihop.
Sex av dem dog. Karl Andersson, en jätte, fick det
plötsligt. Han satt just och åt, när det kom. Han blev alldeles
galen med ens, slog och sparkade så vi fick binda honom.
Så lade vi honom på släden, men han sprängde tömmarna.
Så slogs han igen. Så band vi igen. Så sprängde han igen.
Men så svimmade han. Så fick vi bud efter de två poliserna
nere i Tornehamn, Lappnisse, som inte var lapp, och
Olofsson. De hjälpte oss med honom till Tornehamn. Doktorn
sade, att vi inte fick ha honom bunden. Vi lossade honom.
Han var vild, blev sen lugn. Vi stannade. Men på natten
blev han galen på nytt, gjorde carambole i sjuksalen och
hoppade sen ut genom fönstret, skar sönder sig på glaset
och dog på natten klockan tolv. Difterin var mindre svår.
Där blevo alla bra, men i tyfus dogo de flesta. I barackerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
