Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BERGSTRÖM
derna ha inget hjärta i kroppen, som låta hundarna gå lösa
den här tiden.
Men nu var Inka färdig, och man fick äntligen ge sig i
väg. Skidorna slamrade, stavarna gnällde i den kalla snön,
och Tjappe och Vakt skällde, så det ekade i skogen, då de
båda flickorna togo sig uppför tallbacken väster om kåtan.
Skinnsäckarna blänkte gula och flickornas kinder lyste röda
under de blå toppmössorna. Det var en härlig morgon trots
alla besvärligheter!
Det var fullt ut en halvmils väg att skida, innan de nådde
vajorna. Nu på eftervintern var hjorden skild i två delar,
med oxarna i den ena och vajorna och smårenarna i den
andra avdelningen. Det blev aldrig någon riktig frid i
hjorden på annat sätt. De stora tjurarna hade tappat hornen
och voro rädda om de nya, ömma hornbulorna, men vajorna
och småkalvarna hade sina horn kvar. Om alla renarna
voro tillsammans, blev det jämt strid mellan oxarna och
smårenarna, och alltid var det oxen som förlorade, hur stor han
än var. Så fort han grävt en präktig grop med mycket
renmossa i, vips var en vaja eller en liten kalv där och stack
till honom med hornen, och oxen lomade av beskedligt som
ett får, så kalven fick ta all mossan. Det var nog säkrast, att
de fingo hållas var för sig.
De båda flickorna följde det vanliga spåret, som låg rakt
och fast som en väg i skaren. Men då de kommo till
Så-kekielas, tog ett sidospår plötsligt av till vänster, och då
började Inka känna sig litet orolig. Herre Gud, vad hon fått
äta upp den där avstickaren många gånger i vinter! Nu
kom det också, mycket riktigt.
— Jaså, du tänker inte hälsa på Anders i dag, skrattade
Kristina.
— Vad tänker du själv? försökte Inka, men Kristina lät
sig ej bekomma. Nå, det var förresten inte värt att slingra
sig undan; känd sak är så god som vittnad. Anders sita1
låg en mil från deras egen, och det kunde inte förnekas, att
Inka tog sig en omväg ibland, då hon hade getarturen. I
1 Sita = lappläger, lappboplats.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
