Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stund på natten, eljest stodo de dygnet igenom uppe på
snöfläckarna för att freda sig mot myggen, bromsen och hettan.
Det skulle egentligen ha varit skilj ning för länge sedan, men
de hade måst skjuta på den dag efter dag, ty de voro rädda
att kalvarna inte skulle tåla vid att stå nere på skiljningsudden
vid Virihaure. Men nu fanns det ingen hjälp längre.
I dag var det bestämt, att de skulle till, och Inka och Kristina
voro just ute för att samla hjorden och driva ned den
till skiljningsstället.
Inka flåsade. Hon hade fått sig en väldig språngmarsch.
De bägge flickorna hade arbetat åtskilliga timmar, ty så fort
de fått renarna ett stycke ned från isen, med detsamma vände
hela hjorden om igen upp mot toppen. Det hade upprepats
fyra gånger, men nu den femte hade de äntligen fått
i väg dem på allvar. Inka tyckte sig ha rätt att draga andan
en minut.
Åt alla håll var det bara fjäll, svart, vitt och grått. Inka
försökte att finna sig till rätta bland dem. Det där mörka
strecket i söder måste vara Ruotesvagge, som Anders och
hans folk hade flyttat igenom efter midsommar, och där såg
hon bestämt översta toppen av Låddepakte. I djupet nedanför
gömde sig det stora vadet över Rapaälven, som de måste
gå över innan de kommo in i Sarvesvagge på uppflyttningen.
I väster blevo fjällen mjukare. Hon såg hur det blånade över
fjällslätten kring Luto, och längst i sydväst skymtade hon
en liten spetsig kulle, som hon också tyckte sig känna igen.
— Det är visst Tjåkkåtievva, tänkte hon, där vi hade
kåtorna först vi kommo till Padjelanta i år.
Men nu spratt Inka upp ur sina funderingar.
— Inkaaa . . .! ljöd det nedifrån fjällsidan, svagt men
tydligt. Det var Kristina, som började bli otålig.
Inka fick fart och åkte på staven rätt ned för glaciären.
Kristina hade hjorden på en snöfläck, och då Inka kom fram
satte de sig i gång med detsamma. Det var bäst att skynda
på, om de skulle hinna sluta skiljningen i dag. Nere på
slättlandet kommo både Petter och Amul emot dem. Petter
talade om, att Anders och hans far hade kommit till sitan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
