Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till vintermarknaden i Arjeplog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjärta, men båda ett par livsöden, som aldrig kunna mista sin
tjusning. För den, som lärt sig älska dem båda, är en färd
till deras födelsebygd något liknande en vallfart.
Kommer man som jag för att bevista den stora vintermarknaden,
så erinrar man sig också, att det är jämnt hundra
år sedan Petrus Læstadius skildrade den. I december 1826
förflyttades Lars Levi till Karesuando och tjugu år senare
hade han satt hela Tornedalen i brand med sin våldsamma
förkunnelse. Petrus intog hans plats som lappmissionär i
hemsocknen. Hur levande har han inte i »Journalen»
berättat om färden från Arvidsjaur upp till Arjeplog! Själv
körde han sin gamla häst Slompen med en mamsell Edin
som passagerare i risslan, sist i en lång rad foror, vilka
punktligt stannade vid varje »suptall», på det att präster och
ämbetsmän, borgare och bönder måtte få en magvärmare. I
byn Långträsk stannade alla över natten. Här var rummet
proppfullt av lappar, vilka vräkt sig på golvet med varandras
bakdelar till huvudkuddar, Petrus trängde sig ner bland
dem i närheten av spisen, stekte en torkad fisk och iakttog
med sina muntra bruna ögon alla avundsamma blickar, som
kastades på den ätande. På morgonen kom han först av
alla in i Arjeplog. Här vimlade det av lappar, prunkande
i silversmycken och färggranna dräkter. Och så begynte
marknadens brokiga skådespel. Varje borgare hade då för
tiden sina särskilda lappar att handla med — alldeles som
de gamla birkarlarna — men ingen affär kunde komma till
stånd utan åtskilliga bägare. Först skulle lappen ha en
puorist-koksey en välkomstsup, av sin borgare. Därefter
förärades han små vejsa, gåvor bestående av sax och syring och
annat smått och gott, vilket också hörde till gammal god sed.
Nu först lämnade lappen själv en gengåva, ett stycke
kokkött eller voussjam-pjerko, en renbog eller -sida. På denna
gåva följde, säger Læstadius, vad som hos oss brukar följa
på fisken, nämligen en ny sup, och inte bara till lappen utan
till hela hans följe av handelsvittnen. Dessa supar utmättes
nogsamt efter arten av kokkött: var detta litet och dåligt,
så blevo suparna därefter. Men hela denna ceremoni var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
