Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland flugblomster och kåltistlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAND FLUGBLOMSTER OCH KÅLTISTLAR
När istidens väldiga isskålla en gång i tiden hyvlade bort
det mesta av silurens bergarter från Västergötlands
urbergs-grund, var det en del som den stora ishyveln inte fick med
sig. Västgötabergen: Billingen, Kinnekulle och allt vad de
heta, blevo kvar. De lyfta sig nu över slätten som kvistarna
över träet i en nött och sliten golvplanka.
Billingen är den största av de där »kvistarna». Till den
ansluta sig en grupp andra »kvistar» — Mösseberg, Alleberg,
m. fl. I själva verket utgöra samtliga dessa jämte den
mellanliggande, på grund av den ojämna avnötningen vågiga
slätten ett enda sammanhängande silurområde, till formen
triangulärt. Billingen är denna triangels långsmala
nordspets. Underst ligger ett kraftigt sandstenslager, därpå
alun-skiffer och på alunskiffern en mäktig serie av —
huvudsakligen — kalkstenar. Dessa lägre »våningar» te sig i
landskapet mestadels som tämligen långsluttande terrasser, skilda
av stundom omärkliga, stundom mer eller mindre markerade
stigningar, motsvarande Kinnekulles »klevar». Efter
kalkstenarna komma de lättvittrande, lösa ler skiffrarna, vilka
tillika med stora delar av kalkstenen borteroderats från
slätten emellan bergen, men i dessa skyddats av en tjock, hård
skålla av trapp eller diabas. Lerskiffern lyfter sig över
kalkskiktet som en våldsam brant, ofta krönt av en lodrät, några
tiotal meter hög diabasmur. Vad man på avstånd ser av
berget, är huvudsakligen denna våldsamma brant med dess dystra
granskog, som bjärt sticker av mot det lövrika landskapet
nedanför.
Bergets lägre delar äro täckta av kvartära bildningar.
Endast kalkstenen går stundom upp i dagen — och detta
sparsamt nog. Här nere har den stora ishyveln lämnat kvar
sina »hyvelspån» i form av moränbildningar, som skyla
berggrunden, än som ett jämnt täcke, än som moränåsar av olika
slag. Särskilt väster om berget, i Valle härad, har detta
moränlandskap fått en enastående vacker utbildning med åsar
och tväråsar, mjukt rundade kullar och markerade sänkor,
som upptagas av kärr och lövkransade småsjöar.
»Moränlandskap» är ett ord, som nog för de flesta svenska öron
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
