Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landsvägsrapsodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om forna, klingande vinterfören . . .
Det är platser, som vägen, så väg han är,
knappt tyckes ha mod att lämna,
den skruvar sig fram, den slår krök på sig själv
i sin vädjan till vandrarens hjärta.
Dessa gröna vrår i en hages hägn,
där man ligger på rygg med sin säck under nacken
och gnolar och tuggar ett strå
och är ensam — med vad . . .
med jorden, med sommarens genius.
Men nu sticker en spira ur klungan av träd
som en nål ur ett nystan
och nu så gör vägen sig bred
som för prostars skull,
och nu rundar han sävligt och fromt
en grönmossig kyrkogårdsmur
och slår vördsamt knut på sig själv
vid en kyrkogårdsgrind.
Och de solstekta almarna susa
runt kyrkans spåntäckta torn
och gripa med trygga rötter
om kistor, där kyrkvärdar sova
och vänta på domens dag . . .
Men längst i norr tittar vägen in
genom murens hål på en fattiggrav
— tre slokande löjtnantshjärtan
i en senapsburk på en fattiggrav.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
