Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Övergivna bygder på Öland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN ST EN BER G ER
på ett visst skede. Övergångstiden mellan äldre och yngre
järnålder, 300- och 400-talen e. Kr. torde vara den tid, då
gårdarna och byarna lämnades åt sitt öde. Men vad som skärper
bilden och får den att i våra ögon framstå i hård relief, äro
vittnesbörden om det sätt, på vilket byggnaderna blivit lagda
i ödesmål. De synas i allmänhet ha blivit brända.
Det måste ha varit en ofredstid utan like, som kommit
alla dessa gårdar att brinna. En trogen bild av kampens
böljegång förmå vi ej framkalla för vår inre syn, och
vanskligt blir det måhända även att fastställa från vilken kust de
härskepp lagt ut, som förde krigarskarorna över till ön, men
i de grusade, eldhärjade gårdarna kunna vi likväl skönja
något av det väldiga händelseförloppet. Säkert få vi ej tänka
oss denna kamp som ett enda, kortlivat anfall, vilket
härjande svepte fram över ön, utan fastmera som en serie av
ständiga anlopp i förening med snabba strövtåg in mot land.
Det var ett rikt land, välbesuttet och utan tvivel också
tätt befolkat, som anfölls av främlingarna. Efter att under
den föregående tiden ständigt ha ökat i anseende och
välstånd — fornfynden säga oss detta — torde Öland under
300-och början av 400-talet ha nått höjdpunkten av sin
maktutveckling. Såväl kulturellt som politiskt hade det tillkämpat
sig en ledande plats, blivit ett Östersjöns Kreta, dit
handelsskeppen stävade fjärran ifrån. Sin beskärda del fick det även
av de guldrikedomar, som då sökte sig upp till Norden från
de mot det alltmera försvagade romarriket stridande
germanska stammarna nere på kontinenten. Säkerligen var det mer
än en av dåtidens ölänningar, vilken, lysten efter dåd och
ära och med ett förstulet hopp om omätligt byte, lämnade
sin hemö för att sälla sig till sina fränder i kampen mot de
romerska legionerna.
Under de oroliga tider, som sedan följde för de
hemmavarande, gömdes åtskilligt av detta rövade guld i jorden.
Det var den tidens säkraste sätt att placera pengar. Ölands
jord är därför som en enda stor skattgömma. Knappast
något år förgår, utan att man gör ett eller annat guldfynd
från denna tid — det är romerska mynt, obearbetat ringguld
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
