Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två gamla norrbottniska kyrkstäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SMÄRRE BIDRAG
TVÅ GAMLA NORRBOTTNISKA KYRKSTÄDER.
Städerna Luleå och Piteå, vilka på 1620-talet anlades vid
de gamla sockenkyrkorna, flyttades blott några
årtionden senare till platser närmare havet. De gamla
stadstomterna, som utstuckos på de första stadsplanerna
och som då redan voro bebyggda, äro ännu i
fastboendes ägo och motivera de bevarade namnen Luleå gamla stad
och Piteå gamla stad. Men sin väsentliga egenart ha de båda
gamla samhällena av »kyrckiohusen» eller kyrkstugorna, vilka
långt före städernas uppkomst begynt uppföras på »vallen»
omkring kyrkorna.
Lule och Pite socknar äro jämte Torne Norrbottens första
kyrksocknar. Pite, där kyrkoherde fanns redan år 1339, är äldst.
Nyssnämnda år var Lule blott kapellförsamling under Pite. Men
kort tid därefter talas om Lula »cum capellis Pito et Toorn».
Från och med 1400-talet torde alla tre ha varit självständiga.
Kyrkorna här, på 1300-talet sannolikt oansenliga träbyggnader,
voro medelpunkter för ofantliga landområdens glesboende
befolkning. En kyrkfärd under 1400—1700-talet var ett företag, som
för många krävde icke timmar utan dagar, och för olika
angelägenheter, icke blott helgfirande, utan även affärers avslutande,
deltagande i ting och stämningar, utgörande av skatter m. m.
måste sockenborna stanna vid kyrkan flera dagar. Prosten
Andreas Canuti i Lule skriver år 1635 på tal om allmogens behov
av ved från prästbordets skog för sina kyrkstugor, att de
stundom »en halv, ja ock en hel vecka måste förtöva vid kyrkan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
