Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN T. KJELLBERG
Josef Hansson i Skogen, ekbyggaren. Redan i Strömstad hade
vi lagt märke till alster av hans konst, långa flatbottnade
ekor med spegel i fören. Hans båtar voro eftersökta och
funnos både i Sverige och Norge.
Från början hade vi tänkt att fortsätta in i Idefjorden, men
de upplysningar vi fingo om fiskeförhållandena voro icke
uppmuntrande, och vi beslöto därför att taga en titt över på
norska sidan för att skaffa oss jämförelsematerial. Stävade
därför åter norrut för att söka klarera in i Norge vid
tullstationen i Sponviken. Som vi saknade pass, voro vi litet
oroliga för utgången. Båten hade emellertid sitt certifikat från
Segelsällskapet »Viken», och den artige och tillmötesgående
norske tullmannen stämplade in oss utan vidare ceremonier.
Sponviken ligger vid inloppet till Ringdalsfjorden.
Stränderna äro höga och skogklädda, fjorden smal och trång —
ett stycke norskt fjordlandskap av betagande skönhet. Det
blev en kort och het strid mellan våra turistiska intressen,
som pockade på att fortsätta till Svinesund, och
expeditionens, som förebrående frågade: nå, skall det icke bli något
arbete av snart? De senare gingo hem med segern. Denna
väg med båt upp till Halden är emellertid en härlig led för
turister. — Vi kryssade sålunda Singlefjorden söderut i en
tilltagande vind, som snart tvingade oss att minska segel.
Gingo in i Gravningsund och kommo, sedan vi passerat
Hoin-lungens fyr, ut i den yttersta delen av Oslofjorden. Här gick
grov sjö från havet, som utan hinder slår rätt in mot land,
men »Stella» hade släck i skoten och red sjöarna som en
behagsjuk sjöjungfru. Med ångbåtsfarl nalkades vi målet för
dagsetappen, Vikers hamn på Asmalö. Två väldiga
hamnarmar av granit skydda här mot havet. Det var en egendomlig
känsla att helt plötsligt vid passerandet av hamnmynningen
ha lämnat sjögången bakom sig och befinna sig i lugnt vatten.
Vattnet förenar, det skiljer icke. Sanningen av detta gamla
ord bekräftades i gränsområdena här uppe. Den förste norske
fiskare vi fingo att göra med var en svensk, som i femtio år
bott i Norge. Språket är ungefär detsamma på båda sidor,
fisket är av samma slag och bedrives på samma sätt. De
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
