Gällersta socken har blivit ett kulturcentrum i Närke - icke på grund av sitt centrala läge utan emedan ett antal bönder och bondpojkar där skapat en institution, om vilken Örebro läns hushållningssällskaps 1928 utgivna Vägvisare yttrar: »Gällersta forngård i Attersta (12,4 km från Örebro), ett friluftsmuseum av hög klass, närmast att betrakta som ett Närkes Skansen, med ett flertal för landskapet karakteristiska, ålderdomliga byggnader och värdefulla samliagar.»
Man började helt blygsamt med en stuga. Efterhand har det hela vuxit ut till ett område på 5 tunnland med 16 byggnader.
Vid Gällersta forngårdsförenings bildande betonades, att institutionen ingalunda avsåg endast att utgöra ett museum utan att uppgiften minst lika mycket innebar att vårda det andliga arv fäderna och mödrarna gett i seder och bruk, i sägen och historia, i folkspråk och folkmusik o.s.v., men icke minst i bevarandet av den närkiska folkandan.
Forngården kan i stort sett uppdelas i 3 grupper: 1) bondgården, 2) den allmänt kulturella avdelningen och 3) hantverksgruppen.
Till bondgården leder särskild uppkörsväg. Man inträder genom en halmtäckt port på gården, som i mitten har en envåningsstuga, till vänster ladugårds- och stallängan med portsköve, till höger logen med sitt tröskverk samt svalgångsboden. Ingen av de gamla byggnaderna har formen av museum. Man föreställer sig dem bebodda. Husfolket har blott gått ut för tillfället.
Stugan har -- liksom alla forngårdens äldre byggnader -- en kvarnsten till förstugubro. Här var av ålder provinsens förnämsta kvarnindustri förlagd: 8 vattenkvarnar i Attersta och 1 i Almbro, förutom väderkvarnar vid flere gårdar.
Redan vid en titt in i förstugan finna vi vilken betrodd man far är; han är byålderman, och hos honom förvaras bytrumman. Här hänga hand- och fotbojor: han är alltså även fjärdingsman. Vargspjut och valthorn erinra om den varje vår, innan kreaturen släppas på skogsbete, förekommande skallgången mot vargarna. Jakt- och fiskredskap -- bland de senare även ljuster och kräfthåvar -- vittna om, vad socknen bjöd fiskaren och jägaren.
Stugan, d.v.s. vardagsrummet, är rymlig. Tälgstensramen kring den öppna spiseln bär årtalet 1769. Framför densamma står spinnrocken, erinrande om i vad sorts belysning kvinnorna utövade garntillverkningen. En kista -- mormors pigkista -- är från 1783, men pigskåpet, kistans efterträdare såsom den möbel, fiickan förde med sig, då hon gav sig ut i tjänst är från 1826. Samma årtal har den flätade förlåtssängen.
I vaggan ligger stål, så att trollen ej skola få makt med den lille, och under hans kudde har placerats en bok, så att han skall bli »arg te läsa». I fönstret har mor sykorg och nåldyna, allt visande att hon är »nåltam» och vilket arbete hon utför medan hon rör vaggans mede. En andaktsbok vittnar om att hon läser böner för sonen; och när han vaknar roas han med ålderdomliga leksaker.
Vi bege oss nu in i kammarn, fars rum. Ett dokumentskåp med påklistrade posttaxor från 1700-talet visar att skrivkunnighet tillhör släkten. Bordet har också ej blott sitt bläckhorn av stengods med fjäderpenna samt strödosa -- oundgänglig innan läskpapperet uppfanns -- utan även en vaxstapel. De på bordet befintliga böckerna -- »Lilla lathund» och lantbrukslitteratur -- vittna om vad far sysselsätter sig med i vardags.
Köket har fathylla, skåp, bord och en »vändstol», som blir ett bord, då den vändes. Bland husgeråd observerar man särskilt en smörask av kalksten, ett material, varpå Närke har så riklig tillgång. Kopparkärlen äro talrika -- Gällersta har haft kopparsmeder sedan 1700-talet.
Svalgångsboden är i två våningar. Till vänster å nedre avdelningen är visthusboden med sädes- och mjölkstånkor av urholkat trä, drickstunna, smörkärna, ljusstöpningsform och stickor, sältetina, maltkvarn o.s.v. Största egendomligheten här är »fläsktaket»: över de av trägrenvirke gjorda krokarna för fläsk, korv o.s.v. har placerats ena halvan av en urholkad stock för att förhindra råttorna att åtkomma sovlet.
Det högra rummet å övre botten är »pigkammarn», d.v.s. flickornas rum. Vid det vackra blyrutefönstret står ett sybord med syskrin och ett påbörjat broderi. Bland övriga handarbeten märkas ett par konstnärligt broderade byxhängslen (brudgumspresent), ett brudstrumpeband (som förhindrade ormgift att sprida sig längre än där det knöts, lindrade barnsängsplågor o.s.v.), tulubband och vitbroderier. Sådant var göra för herrskapsmamseller, men även bondflickor lärde sig det för att ha förtjänst därav. Särskilt var detta fallet i Gällersta, där fordom fanns mycket herrskap. Nu äro socknens alla gårdar i bondehänder. För övrigt går denna för Gällersta socken karakteristiska blandning av herrskaps- och allmogeföremål igen flerstädes i forngårdens samlingar -- ja, sedan fordomdags även i sockenbornas språk. Det år vanligt, att ordföljden är riksspråkets, men ordförrådet rent närkiskt.
På väggen hänger ett psalmodikon med koralbok i sifferskrift. Ett porträtt av prins Gustaf och en tavla, föreställande prinsen på dödsbädden, påminna om den popularitet han åtnjöt som godsägare i Närke, särskilt hos ungdomen, som färdades långa vägar för att deltaga i de folkfester han ordnade å sin ägande gård Stjärnsund.
Till vänster å övre botten är nattstuga, gårdens gästrum vid behov, i vardags brukat till vävkammare, vilket den fullständiga samlingen av vävverktyg ger vid handen.
Logen har tröskverk, men även slagor, sädesharpa och primitivare sädesrensningsverktyg, såsom vanna och kastskovel. Ladugårdslängan börjar uppifrån med portsköve, innehållande bl.a. ett par goda prov på gamla vagnar. Stallets uppsättning av seldon sträcker sig tillbaka till de blå- och rödmålade. Sängen är för drängen, som sov i stallet; hans är också hörnskåpet. Ladugården kallas på närkingska »fäguse» (fähuset).
Om vi fortsätta uppför, komma vi till biblioteksgården och den andra gruppen av forngårdens byggnader.
Vi kunna ej underlåta att i förbifarten kasta en blick på svalgångsbodens vackra gavelparti med den av björkar skuggade sluttningen. Och så fortsätta vi uppåt.
Biblioteksgårdens centrum utgöres av Närkesstenen, en på en kulle placerad bautasten, 3 ½ meter hög, som med överskriften »Söner och döttrar av Närke» upptager ett 8O-tal namn på märkliga närkingar och närkingskor. Stenen utgör ett viktigt led i forngårdens verksamhet. En erinran om vad Närkes mest betydande söner och döttrar uträttat vill verka som en maning till gott arbete.
Till vänster på biblioteksgården ha vi biblioteket. Det är byggt för att inrymma en av enskild person skänkt samling Närkeslitteratur, planscher, kartor, porträtt, autografer, manuskript m.m., den största som existerar och med många rariteter, som Kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken sakna.
Jämsides med biblioteket står soldatstugan, i vars förstuga vi finna åtskilliga uniformspersedlar. Mötena å Sannahed voro korta och soldaten måste därför ha ett borgerligt yrke bredvid det militära. Denne var skomakare. Den i boningsrummet befintliga skodisken, lästerna (bl.a. för lädergaloscher), blocken o.s.v. utgöra en fullständig uppsättning skomakeriverktyg. Till lagning äro inlämnade »tyska» stövlar (hästläder) för en liten gosse, näverbottnade skor m.m.
Soldaten är dessutom kunnig i läkekonsten; i ett prydligt litet skåp på väggen förvaras hans instrument: en hemsmidd krok för tandutdragning, ådersnäppare för människor och djur o.s.v.
Stugan inrymmer flere krigsattribut: gevär och fältflaskor av olika konstruktion, en salutkanon och en skarpskytteuniform -- soldaten ombesörjer salutering vid bröllop o.s.v. samt är instruktör för socknens skarpskyttekår. Tavlorna på väggarna erinra om hans krigaryrke och fosterländska sinnelag. På fällbordet ligger ej blott en bibel utan också en instruktion för officerare och underofficerare, tydande på att soldaten spekulerar på att bli sergeant och i sinom tid fanjunkare.
Bakom Närkesstenen ligga musikestraden, pörtet, socknens sista, med alla för linberedning behövliga verktyg, och redskapshuset, innehållande en fyllig samling av jordbruksredskap, bl.a. den plog varmed en stor del av de genom Kvismaresänkningen för kultur tillgängliga ängarna plöjdes. Här ligger även skogspaviljongen, som illustrerar äldre och nutida skogsdrift i det på skogar så rika Närke.
Till höger ha vi Gillestugans gavel och långsidan av dess flygelbyggnad, S:t Olofssalen. Gillestugan innehåller bl.a. en samlingssal med läktare, rymmande 35O personer. S:t Olofssalen har sin huvudingång från biblioteksgården. Över högbänken i denna sal tronar Närkesvapnet. På den öppna spiselns överstycke är målad en sittande S:t Olof. Originalet -- en skulptur -- tillhör Sköllersta kyrka. Spiselhällen, som är från Ökna by i Gällersta socken har denna inskription:
Gud som är vårones liv,
bewara thetta hus och gård
och haf therom vagt och vård.
Anno 1638. Olof Olsson.
Den tredje gruppen av byggnader kan kallas hantverksgruppen. Dit höra nubbsmedjan, kopparsmedjan och väderkvarnen.
Väderkvarnen var den sista i Närke, som brukades för mäld med vindkraft. Den stammar från Körtingsberg i Viby. Nubbsmedjan är från Lerbäck, men kopparsmedjan är byggd i Gällersta (Attersta), och i den har sedan lång tid utövats det hantverk, vilket såsom nämnt har anor från 1700-talet i socknen.
Årligen hålles å forngården en folkfest, som uteslutande avser att illustrera forngårdens ändamål. Än är det ett vikingatåg, ett gammaldags bondbröllop eller ett skördegille, än framföras dramatiska alster o.s.v. Föredrag hållas belysande provinsens historia och -- icke minst -- bortgångna eller nu levande närkiska personligheter, vilka provinsen har anledning att se upp till, vare sig deras gärning bestått i »uppbrutna tegar eller i odling av själarna». Och i regel är där någon utställning, som avser att belysa en närkings gärning, t.ex. Axel Borgs måleri, vad professor J. G. Andersson sett i Kina eller Verner von Heidenstams diktning.
Dessa fester hållas dels på biblioteksgården, dels nedanför Gillestugan, där en estrad är byggd för ändamålet. Där uppträder forngårdens folkdanslag. Där upplivas de gamla folklekarna och folkdanserna, som dansbanorna hålla på att slå ihjäl. Där berättas muntra historier på närkingska. Det är färg över tavlan, ty minst ett 50-tal Gällerstabor äro klädda i sin färgrika folkdräkt, som vad kvinnorna beträffar blivit socknens fest- och högtidsdräkt. De väva och sy den själva. Och ljusa flätor hänga ned över klänningslivet med den vackra randningen.
Detta är provinsens allmänna folkfest. Här samlas årligen en
juli- eller augustisöndag 6--10 000 människor. Här mötas då personer
av alla stånd och åldrar samt av alla politiska uppfattningar i
känslan av att i denna splittringens tid dock äga ett gemensamt:
kärleken till hembygden.
