Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimsvägar i Härjedalen av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sin egenskap av en särskild högtidsdag. I den avsides
liggande Högvålen är den däremot väl bekant, dock närmast,
vill det förefalla, som en namnsdag av större betydelse än
andra; alla, som heta Ola i trakten, bruka då få bjuda på
traktering. Namngivning efter det populära helgonet var
fordom ytterst allmän i Härjedalen och är det väl ännu, mera
genom iakttagandet av gängse nedärvd sed än i kraft av ett
fullt medvetet betraktelsesätt, som fallet var i äldre tider.
Hur populärt namnet är, visar bl. a. detta, att man har flera
exempel på tre bröder i samma familj, som heta den ene Olof,
den andre Ola och den tredje Olle. Detta bruk har förekommit
åtminstone från 1600-talet, enligt vad som framgår av
dåtida tingsprotokoll, och är väl rimligtvis lika gammalt som
namnets klyvning i olika former, vilka här uppfattats som
självständiga. Man kan föreställa sig, att denna förkärlek för
olofsnamnet i nära liklydande variationer understundom
medfört olägenheter, när det ropades i fjäll och skog!
Också legender ha levt kvar här uppe. Från en fjärran
fjälltrakt har Modin upptecknat en av de äkta, verkligt gamla
olofslegenderna berättelsen om den hårde husbonden, som ej
ärade helgonet och som till straff för sitt sinnes hårdhet fick
se brödet i sitt hus förvandlas till sten. Det är en
mirakelhistoria, som synes tillhöra den äldsta legendbildningen kring
Olof den helige, den möter redan i en isländsk dikt från
1100-talet och träffas sedan under medeltiden i en hel rad
olika utformningar, t. ex. i vårt gamla svenska legendarium.
Däremot förefaller det, som om härjedalingen ej känt den
vanligaste och mest omtyckta underberättelsen om sankt Olof, den
som behandlade hans underbara seglats över både vatten och
land. Denna sägen, som också gav upphov till en mycket
spridd visa, har tydligen, att döma av en mångfald lokaliseringar
på olika håll i Norden, icke minst i Jämtland, uppfattats
som historisk. Nu omtala ett par av de äldre källskrifterna
till Olof Haraldssons historia, att konungen och hans män på
hemresan från Svitjod — för att låna orden i Fagrskinna —
»foro över skogar och sjöar och buro på många ställen sina
båtar på skuldrorna mellan sjöarna». Professor Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
