Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Härjedalens fäbodmarker. Efter iakttagelser och intryck sommaren 1930 av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men fjället binder under enkla förhållanden samman som
hav och sjö. Man går lätt på vidderna. Heden är också
ärrad av urminnes samfärdsel, de vägar, vi följa, ha långt
före alla källors vittnesbörd förmedlat handel och vandel,
några ha också trampats av fromma pilgrimer. De äro jämväl
lapparnas vägar. Strörenarna ge ständigt på nytt liv åt
heden. Plötsligt stå de där misstroget stirrande på
främlingen eller skymta betande i små flockar längre bort. Vild
eller tam har renen i ständig upprepning vandrat mellan
den mossiga vinterskogen och de efter dess förnöjsamma
anspråk örtrika fjällhedarna. Plötsligt pekar någon på marken.
På en fläck, där snön nyss har smält bort, står spåret efter
en väldig älgoxe starkt och tydligt. Älg och älgspår ha vi
sett förut under vår vandring men blott nere i skogen. Här
uppe, där det icke på milsvida avstånd finns ett skyddande
snår, synes det överraskande att träffa märken efter det
ståtliga djuret. Älgen, svaras det, drar sig varma somrar gärna
uppåt fjällen och vågar sig stundom långt ut på heden; i
vissa trånga dalar synes det ännu, hur man sökt stänga hans
vandringsväg genom tvärgående rader av fångstgropar.
Ännu en bit, och vi möta de första kreaturstrampen. Det
är då endast naturligt, att tanken fortsätter i den redan
inslagna riktningen. Har icke den boskap, som nu är
människans, i samma ständiga upprepning — fastän ej i detta hårda
klimat — vandrat mellan rika sommarbeten och skyddande
vinterskogar? Och ha ej nomadiserande och halvnomadiserande
herdar följt hjordarna på deras av årstidernas växling
föreskrivna vandringar, tills deras hyddor och tält liksom
i våra dagar lapparnas visten börjat övergå till en fastare
bebyggelse och till slut blivit fäbodar? Det ligger frestande
nära att gripa till en sådan hypotes. Här och var i utkanterna
av vår kulturkrets anträffas ju bygder med fäbodbruk. Dessa
av hav och länder skilda »fäbodöar», om bilden tillätes,
skulle då vara kvarlevor av en gemensam kulturform, som
blivit överflödig eller omöjlig i för tätare bebyggelse
lämpade trakter. Naturligtvis kan man också tänka sig, att
fäbodväsendet uppkommit spontant på olika platser. Det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
