Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döda fallet av Rudolf Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde nu fångas högre upp i älven. Väldiga områden av torrlagd
sjöbotten lades till byarnas ängsmarker. Men i motsatt riktning
mot den störtvåg, som förhärjande bröt sig fram i Indalsälvens
fåra ned mot havet, gick en stormflod av skadeståndsanspråk uppför
dalen och ut över de arma upphovsmännen till förödelsen.
Nils Fröling foto.
I Döda fallets kanjon, där vattenmassorna en gång virvlat fram, härskar nu stillhet, och klippväggarna speglas i en liten sjo, Lintjärn.
Allt vad älven tog med sig rördes ihop till en välling, som
rann ner mot älvmynningen, där det avsattes i lugnt vatten och
bildade ett stort delta. Även uppe vid platsen för katastrofen
var mycket förändrat. »När man vaknade i Ragunda och gårdarna
kring sjön», — vi citera återigen Per Hallströms skildring
— »kunde man icke tro sina sinnens vittnesbörd. Hela
den stora vattenytan var försvunnen; nu var där en öken
av lera och sten, ännu fuktig och hårt lysande i solskenet.
Här och där i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den
död överallt, som om ett enda notvarp tagit allt liv där
fanns, och kastat den på platsen som ett värdelöst ting. Det
såg höstlikt och dystert ut i den friska försommargrönskan,
ingenting kände man igen, ingenting var som förr, hela
bygdens hjärta hade upphört att slå. Mitt i den forna sjön, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
