Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där Norrland och Mellansverige mötas av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gått fram. Björkarna skjuta upp, granen kommer efter, striden
om ljus och utrymme börjar snart och varar några årtionden,
tills björkstammarna stå döda mellan de täta granarna. Tiden
går, och till slut kommer elden igen eller också skogshuggaren.
Det bär uppför nästan oavbrutet, och stigen tar sig fram över
breda fält av klappersten, liknande dem vi sågo på Eggegrund
i havsbandet utanför Gävlebukten. Skillnaden är blott den att
häruppe många tusen år förflutit sedan stenarna rullades och
slipades i bränningarna. Hit nådde havet en gång strax efter
istiden, och detta skogsberg, som nu ligger många mil från
kusten, låg då öppet för storm och vågor. Nästan hela
Gästrikland utom detta nordvästliga hörn var nedsänkt under havets
yta. Landskapet är en gåva av det vikande havet. Sanden har
av vågor och strömmar svämmats ut över sänkorna från
moränmark och rullstensåsar, fruktbart slam har sjunkit till botten
och lagrats till lera.
Nu leder stigen från den forna havsstranden upp i det
högland, som aldrig berörts av vågor och bränningar. Häruppe ligga
kantiga block och stenar strödda bland gruset så som isen
lämnat dem efter sig.
En jämn ängsmark med kortvuxet gräs öppnar sig plötsligt
framför oss i skogssluttningen. Den ger intryck av en gammal
gårdsvall, och ögat söker märken av mänsklig bebyggelse. Snart
funno vi också den första fyrkantiga stensättningen, så ännu
några stycken, spridda över ängen. Vi gissade på en fäbodvall,
sedan länge övergiven. Kartan hade intet att förmäla på denna
punkt, men efter en stund fingo vi bekräftelsen; i Påtbo
fäbodar längre upp i skogen, dit kreaturen alltjämt drivas från
bygden, kunde en gumma berätta om den forna fäbodvallen
därnere. Hon mindes grant från sin barndom de sex stugorna,
och i hennes ordknappa skildring levde den gamla tiden med
slagbjörn och vildskog. Nu är den sista björnen skjuten,
urskogen avverkad och fäbodlivet snart försvunnet — en
sommarsaga från fordom, som ännu en tid skall berättas av de gamla
i bygden.
Fäbodarna uppe i skogen ha här liksom i Dalarna på många
ställen vuxit ut till små gårdar och byar. Korna beta i
skogsmarkerna runt omkring som på fäbodlivets tid, den gamla vallen har
vidgats ut och delvis förvandlats till åker, som bär korn, havre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
