Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellan Björn och Storjungfrun av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en Gävlebo som skrivit en läsvärd och läsbar bok, »Det
forntida fisket vid Norrlandskusten» (titeln är det sämsta, ty boken
borde hetat det som nu står som undertitel, »Gävlebohamnar
under gångna århundraden»), har funnit det omnämnt med 5
fiskare år 1740. Äldre är Utvalnäs, dock ej på samma plats
där den nuvarande hamnen ligger, utan längre norrut.
Strömmingsfisket, sådant det bedrives här och överallt vid
gästrikekusten, är numera ganska ensartat och standardiserat. Varje
fiskare har en eller liera motorbåtar av en kraftig, fast odäckad
typ med fotogenmotorn akterut i en liten låg och trång kabyssa.
Minst 7 å 8 knop vill man nog gärna kunna gä med dessa
särdeles sjövärdiga båtar. Ty fisket bedrivs alltid långt från land,
mestadels utanför Eggegrund i öppna havet, och ändå gäller det
att, sedan man hunnit ha skötarna i sjön under nattens
mörkaste timmar, vara hemma med fångsten senast omkring kl. 2
på morgonen. Då skall man ha tid att »skaka» skötarna och
lägga strömmingen i lådor, så att fiskköparna kunna få hand
om den senast vid halvfyratiden. Ty numera går största delen
av strömmingen ända uppifrån Utvalnäs och Bönan, liksom också
från fiskelägena vid Gävlebuktens södra kust, direkt på bil till
Stockholm. De äro inte rädda för att köra fort, dessa
strömmingsköpare. 3 1/2 timme till Stockholm från Bönan förutsätter en
ganska livsfarlig hastighet. Men sä äro de också framme långt
innan skärgårdsbåtarna komma in med Vaxholmsströmmingen!
Vilken revolution detta gjort i fiskeriförhållandena t. ex. i
Stockholms skärgård, är lätt att förstå. Numera är det absolut inte
någon fördel för fiskaren att bo ute på skären. Han skall bo
så, att han har landsväg till Stockholm — det är huvudsaken!
Den gamla saltströmmingsinläggningen har numera nästan
upphört häruppe i »klabbströmmingens» eget rike. Däremot
blomstrar böcklingsrökeriet alltjämt och går ständigt framåt, trots
de ökade avsättningsmöjligheterna för färsk strömming.
Metoden häruppe skiljer sig något från den i Stockholmstrakten
brukliga, och så gör också produkten. Gävleböcklingen är
»varm-rökt» d. v. s. rökt i så stark hetta och så pass länge, att den blir
mörkt guldskim rande och nästan kokt, medan
Stockholmsböcklingen »kallrökes» och blir betydligt ljusare. Trots detta smakar
Gävleströmmingen inte så starkt av röken, emedan man här
endast eldar med granris, ej som ofta söderut med enris. De större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
