Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellan Björn och Storjungfrun av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, och så ligger Kusön rätt ut till havs från Axmarfjärden. Och
Kusön är hela kustens erkända paradis. Det är inte bara
relativt till den genomsnittligt låga skönhetsstandarden i
omgivningarna, utan absolut, som Kusön gör skäl för paradisnamnet. Det
omsluter nämligen med sina klippor och sin strandskog en
ganska stor dal, från hamnen upp till den lilla byn, som ger
Corot-och Claude Lorrain-vyer, vart man vänder sig. De stora,
underligt vuxna björkarna, de mossiga stenarna, den frodiga
lövängs-floran — perspektiven utåt havet eller inåt byns små, otroligt
näpna fiskarstugor — den betande, blanka boskapen och
gubbarnas blåkläder mot den soliga grönskan och de röda väggarna
— en dag sådan som den, då vi sågo Kusön måste vi kalla den
gästrikekustens paradis och pärla och allt annat, som resande
bruka kalla Capri och Gyllene Hornet och andra sköna platser,
där en sjöfarande oförhappandes kan hamna. Vi äro förresten
inte de, som upptäckt ön. Just den där dalen används som
festplats för nykterhetsloger, ungdomsföreningar och andra sällskap
vida omkring. Det vittnar gott om gästrikarnas sinne för naturen.
Inåt Axmarfjärden ligger Axmar by med sin gamla underliga,
halvt övergivna hamn, där stora magasin och murknande
bryggor vittna om, att förvärvslivet tagit en ny väg — det är väl
järnvägen, som tagit frakterna från denna bondhamn. Byn däremot,
ett stycke upp i land, ser blomstrande ut och håller sig t. o. m.
med bageri.
Och sannerligen, det är inte slut än — Gästriklandskusten
slutar inte förrän uppe vid Axmar bruk, där en hög, vit herrgård
med park och grusade gångar står och lyser på sitt vackra näs.
Här ha vi nu både bygd och storbygd, både bönder och
herrskap ända nere i havsbandet. Det börjar likna något alldeles
nytt.
Vi styra ut till havs och ta en titt på kusten från lämpligt
häll. Härute, norr om Kusön, ligger Kusö kalv, förr ett betydande
fiskläge, numera öde, och strax norr därom Kalvhararna, en
riktigt kal och avblåst, stenhård och karg utklippa med en rad
små skärboningar längs krönet och en liten hamn — ett äkta
norrländskt fiskeskär utan spår av fast bebyggelse. — Men
Kalvhararna ligga i Hälsingland och begagnas av Söderhamnsfiskare;
och när de spana norrut, se de Storjungfruns höga klippö med
den vitröda fyren lyfta sig ståtlig och hälsingskt självmedveten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
