Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gästrikland och järnet. Från forntidens myrjärn till nutidens kvalitetsstål av Karl Hedlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Hedlund
är ingen tillfällighet, att man vid Ovansjö gammalgård kunnat
skapa den mest representativa samlingen inom landskapet av
allmogemåleri från olika tider. Bergsmansnäringen gav åt
bygden en viss välmåga, och känslan därav lever nog kvar än i
dag, om också det ekonomiska underlaget för bygdens liv blivit
ett annat. Den förnämliga kvinnliga handaslöjd, som ännu med
full livskraft bevarar bergsmanssocknarnas tradition på sitt
område, hade aldrig kunnat nå sin fulla utveckling utan de
ekonomiska möjligheter, som bergsmansnäringen skapade. En viss
välmåga men knappast någon rikedom — det är det intryck
man får, när man går igenom bergsmännens bevarade
bouppteckningar från 1700-talet och 1800-talets förra hälft.
Bondenäringen var huvudsaken, och arbetet vid hytta och hammare
och alla körningar av malm, kol och järn gåvo ett tillskott därtill.
Bristen på användbar malm inom landskapet var en
svårighet, som bergsmännen i Gästrikland redan tidigt hade att kämpa
emot. Förutsättningarna för det äldsta bergsbruket inom
landskapet var i dagen gående majmstreck inom Torsåkers socken.
En bergverksberättelse av 1647 ger oss bilden av det primitiva
bergsbruket i Gästriklands bergslag: »Malmen anbelangandes
finnes hos dem mestadels rödbräckt i många små puttor och
icke uti en real gruva, att så snart några små malmputtar
utbrytes, så uppfinnes strax andra uti stället igen, alltså är skett
av urminnes tider, såsom man där ögonskenligen allestädes
finner.»
Brukspatronernas tid
Det var bygdens egna män, stödjande sig på bygdens egna
resurser och följande dess urgamla tradition, som fram mot år
1650 svarade för den gästrikländska järnhanteringen. Då
kommer, från 1600-talets mitt, en ny företagargrupp med kapital
utifrån och möjligheter att gripa sig an med uppgifter av större
mått. Under en tid av 50 år växer det ena bruket efter det
andra upp i Gästriklands olika socknar. De nya bruksägarna
tillhandla sig i vissa fall bergsmännens andelar i hyttor och
hammare, i en del fall stå bergsmän och bruksägare gemensamt för
driften med vissa andelar var. Järnbruk med bergsmansanor
äro t. ex. Hofors och Forsbacka. Men nu utsträckes även
järnhanteringen till trakter av landskapet, dit bergsmännen ej nått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
