Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gästrikland och järnet. Från forntidens myrjärn till nutidens kvalitetsstål av Karl Hedlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
perande är den roll kvinnorna spelat som styrande och ledande.
Katarina Bröms har redan nämnts. Till sin död 1735 fullföljer
hon faderns planer angående Ockelboverken och svarar ensam
för deras ledning, sedan hon efter ingången i sitt andra
änkestånd 1707 flyttat till Ockelbo. Vid hennes sida står systern
Elisabet, som med hjälp av Katarina gör anspråk på bördsrätt
till de bruk i Gästrikland, vilka Daniel Tilas förvärvat,
Mackmyra och Valbo masugn, Högbo och Edskens masugn, och som
även får sin rätt till dem erkänd och till sin död 1738 härskar
över dem. De båda systrarna rådde över ett område, som ingen
annan av bruksägaresläkterna nådde motsvarighet till. På
Gammelstilla, Kungsgårdens jordbruksegendom och Hammarby satt
Anna Christina Mackey från sin mans död 1741 till sitt
frånfälle 1763 som den ensamt bestämmande, och under en nära
fyrtioårig änketid under 1700-talets senare hälft ledde överste
Hans Hiertas fru, Katarina Cederström, Högbo bruks öden på
ett för dess utveckling lyckligt sätt.
Nutidens storindustri
Bergsmännens verksamhet inom Gästrikland fullföljde gammal
tradition samt byggde på ett utnyttjande av traktens egna
naturtillgångar och de relativt lätta exportmöjligheterna. Men
svårigheten att inom landskapet skaffa den malm, som behövdes, blev
med tiden allt större, och i bergsmansområdets centrala del gjorde
sig även knappheten på kol gällande; vid början av 1700-talet
diskuterade bergsmännen i Torsåker möjligheten av en
centralisation och sökte få tillstånd att sammanslå »de vid pass 20
st. då i socknen befintliga stångjärnshamrarna till endast 4
kapitale». De många små bruken, som på sina ställen direkt
avlöste och fortsatte bergsmännens verksamhet, hade under hela
sin tid att kämpa med svårigheten att från gruvor inom rimligt
avstånd få sitt behov av malm tryggat. De försökte utnyttja
Gästriklands egna tillgångar och ställde sig mot 1700-talets slut
i spetsen för rationellare tillgodogörande av Torsåkers sockens
större malmfyndigheter men hänvisades dock att i väsentlig grad
hämta malmen och även till någon del tackjärnet utanför
landskapet.
Malmbristen kompenserades emellertid genom hjälpåtgärder
från statens sida. De små bruken hade, så länge staten höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
