Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarliv i Mälaren av Hans G. Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ta sig fram genom de tätaste vassar, följa de smalaste
farleder, kort sagt tränga in i vattenvärldens djupaste skrymslen,
där till och med roddbåten och ekan komma till korta. Man
får också fara dit näsan pekar och slipper att som vid rodd
sitta baklänges.
Kanadensaren har även i rent praktiskt avseende många
fördelar. Kanotisten behöver inte som seglaren söka efter goda
ankarplatser och få sin nattsömn förstörd av rädsla att det skall
blåsa upp eller vinden vända sig. Han kan göra strandhugg
var han behagar, och sedan han dragit upp sin kanot vet han
att den ligger säker för storm och vågor. Han behöver inte heller
ängsligt speja efter grund, ty djupgåendet är ringa och den tunna
men elastiska bordläggningen tål även rätt kraftiga
grundstötningar. I hård vind visar sig kanadensaren vara en oväntat god
sjöbåt. Dessutom är den bärig, lastdryg och lätt. Den modell jag
använde bär ett par, tre personer jämte erforderlig utrustning och
är dock ej tyngre än att två man ledigt kunna transportera den
kilometerlånga sträckor över land. Har man en lämplig
hjuldoning, drar man den utan svårighet på landsvägen när sjön
tagit slut och parkerar i laga ordning på torget medan man gör
sina uppköp eller beskådar stadens sevärdheter. Hinner man ej
fram till det planerade målet eller blir tvungen att plötsligt
avbryta resan kan man för en billig penning frakta sin farkost på
båt eller tåg. Detta var vad jag fick göra, då jag vid Hässelby
överfölls av sommarens hårdaste storm och den disponibla tiden
närmade sig slutet.
Där jag satt i kupén och tänkte tillbaka på färden påminde
jag mig en liten episod från en av de sista dagarna. Det var i
Skokloster. Jag hade följt bestämmelserna och »samlats»
klockan elva, betalat min krona och i ensamt majestät visats
omkring av rustmästaren. I den vackra parken promenerade folk
omkring som hemma hos sig. Det var bara en liten rundel med
ett bord och ett par stolar, som bar skylten »privat område»,
en kringskuren fläck för ägaren själv. Där satt herren till
Skokloster, själv kände jag mig som herre till hela Mälaren, den
värld av skönhet som blivit min för det ringa priset av en kanot
och ett tält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
