Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Att gå av Nils Horney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att gä
drar ofta en högt uppdriven orienteringsförmåga, och man har
ständigt den upplivande känslan av att befinna sig på
upptäcktsfärd. Att gå efter kompass i oöverskådliga, svårframkomliga
marker är ett spännande äventyr, hur ofta man än gör det, och
att med kartans hjälp »känna sig fram» i terrängen är ett alltid
lika fängslande problem. Ett mål, som inte är lättillgängligt,
som gömmer sig bakom sugande träskmarker och påfrestande
branter och som man når med i djupandning spända lungor,
är för normalt funtade människor bra mycket mer
eftersträvansvärt än det, till vilket man inte behöver erlägga entréavgift av
svettdroppar.
För den, som helt givit sig motorismen i våld, äro dessa små
vildmarker mellan landsvägarna ett förlorat paradis. Han kan
på en dag färdas ofantligt mycket längre än fotvandraren och
se oerhört mycket mer. Men modärna bilvägar tränga
vanligen undan idyllerna eller ta tids- och kurvbesparande genvägar
förbi dem.
Av de miljoner svenskar, som inte ha råd att hålla sig med
egen bil för nöjesändamål, är det fortfarande ett betydande
antal, som inte köpt någon. Många ha inte heller något behov av
att göra det. De känna sig ändå ganska belåtna med tillvaron.
Inte minst, kanske, när de kunna förlägga den till trakter utom
håll för bensinångor och motorbuller. Vilket inte hindrar att
de förstå att värdesätta de modärna motorfordonen som
trafikmedel. Främst tack vare busstrafikens utveckling kan
vandringsentusiasten lätt och ledigt förflytta sig genom mer eller mindre
trista förstadsområden, hinna fatt den tillbakavikande
landsbygden och genomströva den från en mångfald av utgångspunkter.
Det är för övrigt anmärkningsvärt, huru segt landsbygden
mångenstädes fortfarande håller stånd mot den påträngande
staden. Ett exempel härpå så gott som något är den av
förkastningssprickor sönderklyftade urbergsplatå, vilken från Stockholms
sydöstra utkanter sträcker sig genom östra Södertörn ned till Dalarö.
Den bild av ödemark, som kartan över dessa trakter ger, lockade
mig en midsommar för tjugo år sedan ut på upptäcktsfärd. Den
började vid Enskede — då ännu ett förstadssamhälle i
nybyggarstadiet — och jag hade räknat ut att några obetydliga krokar
i en för övrigt nästan rak kurslinje skulle göra det möjligt för
mig att tillryggalägga nära trettio kilometer utan att passera inom
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
