Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Att gå av Nils Horney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Horney
synhåll för människoboningar. Färden gick efter beräkning. När
jag, två dagar efter det att jag dykt in i Skarpnäcksskogen, kom
ned på kustlandsvägen vid Dalarö, hade jag inte sett skymten
av ett stugtak och inte heller några människor.
Två årtionden senare lyckades den ryktbara Tyresöbjörnen
lika bra i sitt försök att undvika bebyggda platser, då han förra
våren gjorde en påskpromenad genom dessa trakter. Han fann
det stora skogsområdet likadant som för tjugo år sedan. Endast
om han utsträckt sin vandring öster om Ulvsjön, någon
kilometer från huvudstadens gräns, skulle han ha funnit ett av
automobillådor uppbyggt småstugesamhälle och omsorgsfullt skötta
trädgårdstäppor, där tidigare hjortronen hade en av sina sista
växtplatser i Stockholmstrakten.
Innan Nalle hunnit så långt, vände han dock i en båge mot
söder och väster, förmodligen för att över Hanvedens vidsträckta
skogar och Mälarens öar söka sig upp mot norr. Han fann
nämligen att om också bebyggelsen i dessa trakter fortfarande är
gles, så äro de likväl nu ingalunda så folktomma att en björn
kan trivas där. Åtminstone inte om söndagarna. På skogsvägar
av ishyvlade granithällar och svart ävja endast en mil från
Stockholms centrum, förr i tiden sparsamt trafikerade av Södertörns
infödingar, går nu varje helgdag huvudstadens ungdom i
tusental, riggad med stadiga marschskor, karta och ryggsäck. Och
längre ut i markerna, där stigarna taga slut och fiskgjusarna
singla över gamla kvarnsjöar och tjärnar, speglande hundraårig
skog, blir man inte längre förvånad över att gång efter annan
stöta på mer försigkomna skogsströvare, som i små grupper eller
parvis i spikrak kompasskurs arbeta sig fram i terrängen.
Skogsströvandets noviser hålla sig däremot helst på vägar och
stigar och gå gärna i flock. Det går bra, det också. Men att
gå i flock i terrängen har sina nackdelar.
Jag minns en septemberdag för några år sedan. En sådan där
solblank dag, då naturen efter veckor av våt och mulen
regnvädersstämning, följda av bitande frostnätter, lever upp igen för
några korta ögonblick och tar avsked av sommaren. Jag följde
en skogsstig förbi stenåldersboplatsen ovanför Återvallsträsk ute
på Ingarö i Stockholms skärgård. Plötsligt började skogen bli
orolig. Det hoades och hojtades i gäll falsett någonstans i fjärran.
En tjädertupp passerade med tunga vingslag. Sedan kom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
