Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Att gå av Nils Horney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Horne y
älgko mot mig i långa kliv och bröt av från stigen med buller
och brak.
Sedan kom en vandrarklubb.
Den övade sig tydligen i kompassgång i terräng — en i och
för sig nyttig och uppmuntransvärd övning. Men vilket liv!
Herrarna voro manliga och beskyddande och ropade: »Hallå, här
ä’ vi» och »Oho, den här vägen». Och damerna svarade »oho»
i falsett (det var dem jag hört på en kilometers avstånd) och
uppgåvo gälla små skrik, när kärrvattnet råkade stiga över
skoskaften. Min gamla trygga airedaleterrier, som minst av allt är
folkskygg, blev så skrämd av oväsendet att hon följde älgens
och tjäderns exempel och slog till reträtt.
Vandringsliv och sällskapsliv låta naturligtvis förena sig. Men
vill man leva sig in i naturen, vill man erfara tystnaden i
skogen en regntung, vindlös dag sedan löven fallit eller lyssna till
alla vårdagens röster, får man gå fram tyst och försynt, ensam
eller i fåtaligt, samstämt sällskap. Man bör för övrigt också kosta
på sig lite hänsyn till människorna i de trakter, man
genomströvar. Öppnade grindar, kullvräkta gärdesgårdar och
nedtrampade fält markera alltför ofta stadsbornas söndagsutflykter. För
att inte tala om de modärna kökkenmöddingar, som bildas på
de vackraste och därför mest besökta rastställena och
tältplatserna. Kulturlager, men, ack — vilken kultur!
Det kan inte förnekas att naturskyddets och jordägarnas
talesmän ha rätt, när de klaga över den skadegörelse många s. k.
campare och andra på grönbete utsläppta stadsmänniskor göra
sig skyldiga till. Att det oftare är tanklöshet och oförstånd än
ren och oförfalskad lust till skadegörelse som förvandlar fordom
vacker och orörd natur till sopbackar gör inte saken bättre —
resultatet blir ju i alla fall detsamma. Glädjande nog ser man
dock relativt få sådana vanprydande ärr längs de rena
vandringslederna. De ojämförligt värsta spåren av stadsbornas framfart
i naturen finner man invid de allmänna farlederna till lands och
vatten. Det beror väl mest på att trafiken där är störst, kanske
också därpå att landskapet kring vägar och vattenleder vanligen
är mera öppet och har svårt att dölja förödelsen, vilken
dessutom brukar vara koncentrerad till strandens eller vägkantens
omedelbara närhet. Men säkert beror det också på att
skogsströvarna i gemen uppträda hyggligare än vägfararna. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
