Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bortom Kebnekaise av Gösta Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
Vandringen som nu följde blev inte så angenäm som vi hade
tänkt oss. Vi fingo rasta allt oftare. Den första dagsmarschen
satt i benen, det kändes mer och mer. Dessutom började det
blåsa kallt, och vi hade inte gått lång väg, förrän dimman kom
svepande kring topparna. Så småningom sjönk den allt längre
ned i dalgången och i stället för de väntade högfjällsperspektiven
syntes bara antydan till några mörka sluttningar, som upptill
förlorade sig i det grå diset. Älven brusade kyligt i den djupa
bädden. Extremiteterna värkte. Det var för tröstlöst, och det
var egentligen utan all mening att fortsätta. När man är trött
och genomfrusen verkar en dag som denna i fjällen sannerligen
inte på något vis upplyftande. Vi stannade därför och slogo
läger för natten. Detta skedde vid bäckravinen 3 km norr om
namnet »Värotjåkko». Vi hade då inte hunnit med mer än 12 km
på de 9 timmar vi hållit på! Barometern visade att vi voro på
c:a 930 meters höjd.
När vi morgonen därpå definitivt vaknat upp ur våra
mardrömmar, vilade vi i en bättre insjö. Ute var det lika grått och
regnet öste ned. Det hade börjat redan under nattens lopp och
så småningom blött igenom vårt nya garanterat vattentäta tält.
Men botten var bra, den släppte inte ut en droppe!
Författaren hade för övrigt inte en torr tråd på kroppen. Den
garanterat vattentäta dunsovsäcken var av samma kvalitet som
tältet! Vi mobiliserade emellertid all energi vi hade kvar och
gåvo oss vid två-tiden genom sura i väg mot Vistaskåtan. Någon
ordentlig eld att torka kläderna på hade vi inte kunnat
åstadkomma. Man gör ingen sådan av bara kråkris mitt i hällande
regnet.
Vandringen som följde blev storslagen. Det regnade intensivt.
För vart steg vi togo blevo packningarna allt surare och tyngre.
Rutmarken flöt under oss, och när vi ett tag rastade på ett stort
stenblock gungade detta som om det vilat i gelé. Nere i
dalgången hade dimman lättat något, så mycket att de lägre
klipppartierna framträdde i sin nakna, fuktglänsande dysterhet. Kring
topparna låg den lika tät. Men underligt nog försvann olusten
— som genom ett trollslag — för att inte återvända mer.
Denna vandring Rautasjaure—Vistaskåtan torde vara en av
de mera givande man kan företaga i Lappland. De
kanjonbildningar som skapats av Virrokårsåjokk tillhöra de mest stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
