Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bortom Kebnekaise av Gösta Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi träffade här samman med ett sällskap sällsynt friska
individer, två damer och en herre, vilka några dagar tidigare
bestigit Sälka. De voro nu på väg för att klara av Nallo och
Selmatjåkko, vilket även, som vi senare erforo, lyckades dem.
En god prestation i synnerhet från det svaga könets sida!
Efter detta uppiggande möte satte vi fart mot Sälkastugan,
till vilken vi anlände vid 2-tiden på natten. Den befanns vara
till bristningsgränsen fylld av djupt inslumrade människor. Tältet
restes på en holme i Räitajokk.
Först framåt 11-tiden på morgonen vaknade vi. I tältet var en
förfärlig hetta, men ingen av oss gjorde en rörelse för att stiga
upp. Jag låg och väntade att kompanjonen, som brukade vara
den morgonpiggare, skulle uppträda som en barmhärtig samarit
och hälla liv i mig med en dryck vatten och en kopp kaffe.
Men jag väntade förgäves. Så fort jag kikade åt hans håll sov
han. Han skulle ha upp mig först, det märktes, och jag drog
det kortaste strået. Värmen blev för svår, och jag fick själv
vackla ut ur tältet och sätta på kaffepannan.
Vilken dag! Solen gassade på från en alldeles molnfri
himmel. En halv mil åt väster syntes Sälkas blå skimrande isbrant.
Och söderut, långt söderut, bakom de kulissartat uppradade
bergryggarna, nedåt ändan av Tjäktjadalen dallrade det lätta, fina
silverdiset. En liten rännil strax invid tältet kluckade entonigt,
och myggorna beto som besatta.
Det var ljuvligt men för varmt. Vi togo oss ett dopp i
Tjäktjajokk. Det befriade från kraftlösheten, men det väckte inte
till livs någon större lust till onödiga ansträngningar. Det var
skönt att bara gå omkring och sträcka litet på lederna eller ligga
på den mjuka, gröna gräsmattan och kisa mot solen.
Timmarna gingo. Det var svårt att komma i väg och först
vid femtiden på eftermiddagen bröto vi upp i riktning mot
Kaskasavagge. Värmen var inte så tryckande längre. Det kom en
ljum vind dragande söderifrån och svalkade våra fuktiga pannor.
Vi togo det lugnt i början. Enligt kompanjonens utsago hörde
det mål, vi hade framför oss, inte till de allra mest lättuppnådda.
Det gällde nämligen att komma upp på den ännu obestigna
östligaste toppen på den från punkt 1906 på generalstabskartan
utlöpande ryggen, belägen strax norr om Kaskasavagge. På kartan
ser den inte mycket ut för världen, men att förhållandet i verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
