Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamerajakt på blommor. Hur fjällblommornas bok kommit till av Torsten Lagerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K a m e r aj ak t på bio m m o r
året var emellertid ovanligt varm. Vid en första
rekognoscering på eftermiddagen såg jag visserligen växten i mängd, men
uteslutande i långt framskridet fruktstadium. Min förhoppning
stod därför till morgondagen och högre nivåer, där
utvecklingen borde vara försenad. På natten började det emellertid regna
och blåsa, och under den följande dagen rådde ett sådant
oväder, att varje fotografering var otänkbar. Även dagen därpå
var icke stort bättre, blåsten var hård, men regnet kom
skurvis och däremellan som ett fint dugg. Jag beslöt att i alla fall
göra ett försök. Efter att ha kommit ned på Skurdalshöjdens
nordsida anträffade jag slutligen ett 10-tal exemplar, som
befunno sig i blom. Men vinden pressade här stundtals
synnerligen hårt, och kameran med sitt stora utdrag utgjorde ett
ypperligt vindfång. Den skakade och gjorde så ännu mera, sedan
jag måst avstå ät den min egen gummikrage till skydd för det
tilltagande regnet. Mellan vindstötarna kommo då och då några
lugna ögonblick, vilka påpassligt utnyttjades. Med tummen på
utlösaren lade jag sekund till sekund, så att slutligen
exponeringen fick den erforderliga tiden. Detta sätt att vid en
exponering så att säga »plocka» de lugna ögonblicken tillämpade
jag för övrigt ganska ofta och med gott resultat — dock icke
alltid. En förutsättning för, att det skall lyckas, är naturligtvis,
att växten varje gång den håller sig stilla intar exakt samma
läge. Spensliga örter göra dock sällan detta, men med en
sådan stadig typ som Pedicularis Oederi är det ingen fara. Efter
ett par timmars arbete hade jag tagit tre plåtar av densamma,
men hyste dock icke mycken förhoppning om en gynnsam
utgång. Min ovisshet skulle först skingras efter återkomsten till
Stockholm.
Vid framkallningen fann jag två av plåtarna odugliga, den
tredje däremot var fulländad. Jag trodde mig sålunda ha fått
lön för mödan, men nu var »principen för den största förtreten»
åter framme och spökade. Dä framkallningen i det närmaste
var färdig, ser jag plötsligt, hur hinnan börjar lösa sig från
glaset, och inom några ögonblick var plåten tillspillogiven.
Anledningen är mig icke ännu fullt klar, men förmodligen hade
framkallningen varit för varm — i ateljén rådde nämligen för
tillfället en fullständigt tropisk hetta. Slutet på denna föga
uppbyggliga historia blev det, att jag tre dagar senare återvände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
