Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundsläde eller pulka i stället för ryggsäck. Intressanta försök vid turistföreningens skidfärder i fjällen - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
direktör Axel Åkerman, vilken efter mycket noggranna
förberedelser under första hälften av april 1931 utförde den
utomordentliga prestationen att med en fjällbo såsom kamrat och med
tält, proviant och dylikt framfört av två stycken pulka-dragande
hundar tillryggalägga 603 km huvudsakligen fjälledes från
Arjeplog till Storlien med en medellängd för dagsmarscherna av M km.
Med hundsläde i Jämtlandsfjällen
Sedan flera år tillbaka intresserad i turistföreningens årligen
återkommande sällskapsresor vintertid till Jämtlandsfjällen, hade
författaren till dessa rader vid 1931 års resor åtagit sig ledarskap vid grupp
VIII, en s. k. långfärdsgrupp. Denna färd var en vanlig rundtur från
Undersåker över Vålådalen, Gåsen, Helags och Sylarna till Storlien.
Massor av turister gå ju årligen denna väg, utrustade med endast
ryggsäck. I vår färdplan ingick emellertid för den första färddagen
sträckan Västra Vålådalen -Gåsen, en i och för sig ganska »mustig»
dagsmarsch. Men eftersom gruppen icke förrän i Sylarna kunde få
påfyllning av provianten och därför, för att vara säkerställd, skulle
behöva från Vålådalen medföra minst tre dagars matsäck, var det
tydligt, att åtminstone färdens början borde kunna i hög grad
underlättas genom »hundträng» för provianttransporten.
De flesta upplysningar som stodo att erhålla beträffande
lämpligaste fordonsutrustningen tydde på att den enspända pulka-typen borde
vara den bästa för vanligt turistbruk. Men för en grupp om 11
skidlöpare uppgavs den parspända norska turistsläden vara ett fullt
acceptabelt fordon. Pulkan flyter ju i snön och är relativt oberoende av
föregående spårning. Släden däremot med sina skidformade medar
behöver i lös snö ett efter medarnas spårvidd lämpat spår för att
vara i erforderlig grad framkomlig. Dessutom behöva de i par
gående slädhundarna för bekväm framfart ett bredare spår än en
enspänd pulkahund, som kan nöja sig med ett vanligt skidspår. För
parhundar och släde måste i djupsnö flera skidlöpare gå upp ett
flerradigt skidspår, tre- eller fyr-spår.
Fyr-spåret erhålles på sätt som framgår av nedanstående skiss.
Redan 1930 medförde turistföreningens beprövade långfärdsledare,
ingenjör Ernst von Segebaden, vid sin grupp en för mansdragning
konstruerad pulka och 1931 icke mindre än tre dylika. Föreningens
andre långfärdsveteran, löjtnant Åke Wetterlind, medförde 1931 två
av hundar dragna Segebaden-pulkor. De meddela själva (sid. 291 och
292) sina erfarenheter från dessa färder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
