Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundsläde eller pulka
Då jag kände till herrar Segebadens och Wetterlinds pulka-planer,
ansåg jag att försöksserien skulle bli vederbörligen kompletterad
genom parsläde-försök vid den grupp, jag själv åtagit mig. Med
kapten Edströms välvilliga bistånd lånade jag alltså förutom en norsk
släde även ett par schäferhundar, »Cajus» från Sollefteå och »Vira»
från Järna, båda utbildade vid arméns hunddressyrkurser, Cajus
1929-30, Vira 1930-31.
För att få samträna med hundarna tog jag omedelbart före
gruppfärdens början ekipaget till Storlien under 8 dagar vid påsktiden,
varunder kapten Edström visade ytterligare prov på sitt intresse för
hundslädesporten genom att personligen infinna sig i Storlien för att öva
mig som hundförare och i samband därmed passa på att bland alla
påskturisterna sprida kännedom om nyttan av hundsläde för
turistbruk vintertid.
För mig och hundarna blevo förövningarna i Storlien av största
värde. Dem förutan hade säkert en hel del situationer under
färden, vilka nu ledigt avklarades, kommit att vålla svårigheter. För
Cajus, som inställde sig i ett särdeles överfettat tillstånd, blevo
övningarna en välbehövlig avmagringskur. Vira, som ju endast några
veckor tidigare hade slutat dressyrkursen vid armén, befann sig
redan från början i briljant kondition och var en utmärkt livare för
Cajus. När han försökte »tryna» alltför okamratligt gav hon honom ett
kraftigt nyp bakom örat, vilket han alltid förstod och rättade sig efter.
Själva gruppfärden började som ovan nämnts i Undersåker, där
vi torsdag den 9 april samlades 11 kamrater, 4 damer och 7 herrar.
Tack vare utmärkt gott väder och dito före togos de tre milen till
Västra Vålådalens turiststation galant, trots att de flesta deltagarna
kommo direkt från nattåget.
Fredagen användes till att mjuka upp lederna med en maklig
solskenstur till lappbarnsskolan i Nyhem. Hunderfarenheten för dagen
gjordes under hemvägen i backen ned mot Nulltjärn. Man skulle
här i barrskog utför en rätt brant och krokig sluttning med en
tämligen väl uppåkt skidbana och djup snö på sidorna. En gruppkamrat
åkte först, jag höll hundarna en stund för att få avstånd till förste
löparen samt satte sedan av i tanke att kunna komma kvitt
hundarna i den branta backen. I närmaste krök måste jag emellertid
»stämma» före svängen med påföljd att hundarna hunno upp mig,
varvid Cajus i förtjusningen nafsade mig i benen. Min sväng blev
litet osäker, varför jag inte heller på nästa raklinje fick ut avståndet
från hundarna bättre än att Cajus ånyo var på mig och Vira
trampade i mina skidor, så att jag i rätt god fart for ut i lössnön och,
åtföljd av hela ekipaget, körde förbi tredje svängen rätt långt in i
skogen. Vi lärde oss härav att i alla backar, där terrängen beredde
svårigheter, släppa hundarna på avstånd efter förste löparen men före
mig. Hundarna gingo då mera försiktigt. I långa backar stannade
de vanligen här och var i krökar och kontrollerade att jag var med
samt fortsatte genast på mina hejarop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
