Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helagsfjället var borta i diset, varför marschen gick efter kompass.
Vi hade hört sägas att virkeskörningen från Ljungdalen till nya
Sylstationen gick på »stickad» väg via Helagsstugan. Då vi träffade
stickvägen hade vi lyckligtvis säker pejling på Snusestöten och kunde
konstatera, att vägen gick norr om Jelgatsåive. Hade vår skärning med
vägen inträffat i det tätare dis, som rådde ett par timmar tidigare,
skulle vi säkert ha slagit in på vägen och fått tillbringa några
ledsamma timmar med ett fruktlöst letande efter Helagsstugan på
Jelgatsåives nordsida.
Under sista biten mot stugan fingo vi en vass hagelby emot oss.
Vi voro alla starkt besvärade av iskornens hårda anslag, i synnerhet
då de träffade ögonen. Hundarna, som ju gå i själva mark-ryket,
voro mycket illa berörda, blundade och lade öronen tätt efter
nacken. Vira hade dagen därpå ett öga inflammerat, om av haglet eller
av solljus kunde vi givetvis icke konstatera. Solljuset besvärade i
alla händelser hennes vänstra öga under följande dagar. Nästa gång
kommer jag att försöka konstruera hundglasögon. Att använda mina
blå vägrade Vira absolut.
På torsdagen masade vi oss i gassigt solsken till Sylarna.
Hundarna, som blivit av med vår matsäck, hade fått övertaga en del ur
ryggsäckarna men gingo i alla fall med något lindrigare last än första
dagen samt njöto liksom vi av det härliga vädret och den lindrigare
bördan. Vi togo vägen via Ekorrdörrens östra mynning upp mellan
Storsola och 1518-meterstoppen. Sluttningen där uppe är ju både
brant och lång. Cajus opponerade sig men kom i alla fall med.
Halvvägs uppe gingo vi just och undrade om hundarna verkligen
skulle orka upp utan extra paus. Då spratt en hare upp strax
framför oss. Och hundekipaget efter i full kariano rätt upp. Vi hade
ingen möjlighet att följa med i den farten. Cajus tog emellertid så
småningom sitt förnuft till fånga och stannade. Vira släpade honom med
sig ett stycke men måste avstå rätt snart — så att haren räddade sig.
Att hundarna nu voro i utmärkt form märktes på att de under
nedfärden till Sylstationen kunde hålla i det närmaste samma tempo
som vi, trots att det gick undan ganska skarpt.
Under fredagen fingo hundarna vila medan gruppen utan
packningar såg sig om i Sylmassivet.
Lördagens färd försiggick i stark solvärme, lös snö och växlande
glid via Storulvåstugan över svackan i Getryggsåsens östra ände, ned
mellan Getryggen och Tväråklumpen till Blåhammarstugan. I
branten på Getryggens norra sida hade vi räknat med att finna lös snö,
enär denna sida av fjället legat i lä under föregående dagars snöfall.
Slänten visade sig emellertid belagd med isig skare. Att åka skidor
nedför var omöjligt. Alla måste gå till fots; 3 man förande släden
på skrå, en vid tistelstången och två vid staglinor ovanför.
På söndagsmorgonen åkte vi ned till Storlien för hemresa. Vägen
togs via Rundvalen över Rekdalshöjden, där vi passerade vid 12-tiden
i fullständigt lugnväder och solgass och funno solvärmen nödvändig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
