Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Siggebohyttan av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Siggebohyttan
Man kan ej undra på, om resenärer med alltför högt spända
förväntningar på färdevägar i våra dagars Bergslagen uppleva åtskillig
besvikelse, och det går ej alls att förtrytsamt avvisa talet om
»Bergslagens förfall», om därmed avses den traditionella bergsmanskulturens
upplösning, den alltför hastiga förintelsen eller radikala omvandlingen
av de storvulna former, som manifesterat denna odlings mäktiga
egenart. En resa genom hjärtat av detta Järnbäraland, Nora och
Lindes bergsförsamlingar, har förvisso att bjuda på ögonfägnad
tillfyllest, ty grannare Guds skapelser än bygderna kring Vikern och
Norasjön, Fåsjön, Usken och Rossvalen får man fara vida för att
finna — men söker man något utöver naturfagring, enkannerligen
den lokala odlingen i sin hävdvunna utformning, så finner man denna
i orubbat bo nära nog allenast på kartan, där klangfulla namn som
Fogdhyttan, Bergsmanshyttan, Öskebohyttan, Mårdshyttan, Fanthyttan
och ännu ett halvtjog hyttnamn bära nogsamt vittne om vad som
varit haver. Men när man lyfter blicken från kartan, skall man
mestadels förgäves vänta att möta den karakteristiska silhuetten av
ett hyttkomplex, och än mera hopplöst skall man lyssna efter dånet
av stångjärnshamrar eller rasslet av malmforor. Och borta äro
bergsmansgårdarna; där stå brokiga villor i stället för romantiska
svalgångsbodar, där är glasverandor i stället för portlider, radioantenner över
takåsens kronskorstenar. Detta är ju hugnesamt för den totalistiske
turisten, men en förargelseklippa för den efter stämningsvärden
traktande. Faktum kvarstår — sen må det nya tolkas som »Bergslagens
förfall» eller upptakten till en ny och bättre tid.
Mellan Fåsjön och Usken ligger Öskevikshyttan. Den som ännu ej
uppgivit hoppet kanske gör en avstickare dit. Förgäves! En sten
med inskrift upplyser om att man även här är för sent ute: 1927
skattade hyttan åt förgängelsen, men ännu bära mäktiga ruiner vittne
om dess monumentalitet. Den besvikne, som måhända vid detta laget
resignerat och ej längre när något hopp om att få stifta bekantskap
med det gamla, ryktbara Bergslagen, far vidare och låter sig nöja
med utsikten från vägen utmed Uskens strand — nå, den skäms ju
inte för sig. Ännu några minuters färd — vi åka ju bil? — se, det
skymtar rött i ändan av en lummig lönnallé — så där, nu syns det
bättre: röda hus med vita knutar, svalgångar, torvtak,
kanonskorstenar — vad är nu detta? Till er tjänst, bäste herre — ovanpå alla
besvikelserna följer nu kompensationen: Siggebohyttan.
Namnet förefaller bekant. Härom året avbildades manbyggnaden
på STF:s medlemskort, och en stor del av medlemskretsen vet nog
strax vad det är frågan om. Men den ej initierade sätter upp en icke
enbart hänförd min. Kunde väl tro det! — ett hembygdsmuseum, en
forngård, en samling hus hopplockade från alla håll och kanter,
magasin för stenyxor och mangelbräden, besmari och trästånkor skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
