Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Resa genom Halland i rummet och tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
punkt, det kan jag bevisa, ty i en litteraturhistorisk
avhandling, som nu är tjugofem år gammal, skrevs det på tal om
inledningsscenen i Sagan om hästen, den kvicka och livfulla
tavlan av Gustaf Vasa och Kristian Tyrann, ordagrant följande
meningar: »Det är ju helt enkelt ett landsvägsuppträde, en
händelse som icke behövde höra till sällsyntheterna efter de
stora marknadsdagarna under dessa tider, då bonden själv lick
hålla ögat på bedragare och skurkar. Hur naturligt och enkelt
är icke hela scenen framställd, alldeles som om Dalin sett den
med egna ögon på en halländsk landsväg, när han var barn».
Vi koramo till Vinberg för Dalins skull, men vi fingo se något
annat där, som icke hade så mycket med hans minne att göra,
men som hör till de skönaste tavlor jag bevarar från halländska
bygder. Det är den gamla kyrkogården och den gamla kyrkan,
där Dalins far och styvfar för mer än tvåhundra år sedan
förkunnade ordet. Finns den alltså kvar, frågar man. Ja och
nej. Den revs omkring 1900, och fastän den stått på sin plats
ungefär så länge som Sverige varit ett kristet land, från
elvahundratalet, så bjöd den nedbrytarna ett så segt motstånd, att
murarna fingo sprängas bort med dynamit. I och för sig självt
är det ju till att gråta över. Men, som alltid sker, har pieteten
vaknat sedan förödelsen haft sin gång, och Vinbergs församling
har planterat granhäckar, som troget återge ytterlinjerna av den
heliga byggnaden. I gröna gräsmattor och vit sand har man
ännu grundritningen och gångarna bevarade, och högaltaret i
sin levande absid är en kulle täckt av vildvin; därunder döljer
sig, säges det, resterna av den gamla dopfunten. Det hela är
så egendomligt och så vackert, att man är färdig förlåta
vandalerna; det har blivit en sommarkyrka med blommor och
grönt, så luftig, så lätt och öppen, att man står förbryllad av
dess poesi. Man skulle kunna fira en gudstjänst här än i dag,
och andakten skulle icke utebli; man skulle kunna läsa
Oehlenschlägers Jesu Christi gientagne Liv i den aarlige Natur
framför detta altare, och den milda romantiska naturreligiositeten
skulle ha funnit sin ideala bakgrund. En svärmisk
prästgårdsflicka borde drömma om att få stå brud här bland susande
häckar och daggiga blommor en söndagsmorgon. Det var eljest
en vanlig veckodag vi kommit dit, genom det praktfulla
portvalvet, som lyckligtvis fått stå kvar; utanför häckarnas mur
breder sig kyrkogården med månghundraåriga gravar, lutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
