Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Sjöbeck: Den försvinnande ljungheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den försvinnande ljungheden
många andra hedväxter, därför att banvakterna svedja gräsvallen.
Detta sker varje vår för att förhindra antändning från
lokomotiven. Statsbanorna äro tillsvidare och tills elektrifieringen
fullföljts oavsiktligt de mest framgångsrika vårdarna av ljunghedens
flora. Icke minst detta förhållande ger oss en inblick i vad
människans kontinuerliga arbete betyder och i alla tider betytt för
ljunghedens uppehållande. Ljungheden är nämligen i den form,
i vilken den uppträder i Sydhalland, en utpräglad kulturmark
och måste bedömas som sådan. Den har skapats av
människan, av ålderdomliga former av arbete. När dessa bringas att
upphöra blir ljungheden — liksom alla kulturmarker — något
annat än vad den tidigare varit. Vad slutresultatet blir, när
ljungheden lämnas åt fri utveckling på egen hand, därom veta
vi för närvarande intet. Bättre möjligheter stå oss till buds,
när vi försöka överblicka förutsättningarna för ljunghedens
uppkomst och utveckling och vad den betytt för Hallands allmoge
genom tiderna.
SKOGEN ÖDELADES, LJUNGEN KOM
I STÄLLET . . .
Önska vi fixera tiden för ljunghedens första uppträdande i
Halland, ställas vi på forskningens nuvarande ståndpunkt inför
stora svårigheter. Redan under äldre medeltiden torde
ljungmarken ha ägt en lokal utbredning av betydande mått. Detta
kunna vi förstå av de i Sydsverige och även i Halland
förekommande ortnamn, i vilka ordet ljung ingår, ofta i förening
med slutledet -by. Vi veta också, att i medeltidens Halland
uttogs skatten inom vissa områden i honung. Detta utgör
visserligen intet bindande bevis för att ljungheden låg färdigbildad
i stort format, men förhållandet ger oss ett säkert meddelande
om, att ljungen nått en vidsträckt spridning. Samtidigt möta
vi i litteraturen uppgiften, att under unionstiden Halland var
skogbevuxet ända ut till kusten. Vi kunna därav draga den
slutsatsen, att ljungheden vid medeltidens mitt icke
tillnärmelsevis nått den omfattning, som senare — under nyare tiden —
blev fallet. Det gäller i Sydsverige som en allmän regel, att de
stora på boskapsskötsel grundlagda bondbyarnas vidsträckta
betesallmänningar röjt väg för ljungheden. Detta visar oss
exempel från de stora »falorna» i Västergötland och fäladsmarkerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
