Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Sjöbeck: Den försvinnande ljungheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Skåne. Vid sidan av dessa principiella förutsättningar ha i
Halland även andra faktorer medverkat.
Den halländska heden har sin huvudsakliga grund i det äldre
kulturlandskapets egendomliga markfördelning och
arbetsförhållanden. Den är förenad med byväsendet och dess
ålderdomliga betesorganisation, och ljungheden kan icke till alla delar
begripas, om man icke studerar den i ett levande sammanhang
med de övriga av bysamfundet grundlagda kulturmarksformerna.
Detta påpekande är viktigt, därför att utrymmet ingalunda
tilllåter ett skärskådande av ljunghedsproblemet i hela dess vidd.
Av allt att döma synas de äldsta bondbyarna såväl i
Sydsverige som på de danska öarna ha uppstått under ett relativt
sent förhistoriskt skede. De komma med järnåldern och främst
under folkvandringstiden och vikingatiden, d. v. s. vid en
tidpunkt, då järnet ej längre importeras utan tillverkas av bonden
på grundval av inhemskt råmaterial. Man har tidigare
framkastat den tanken, att i Danmark den romerska hjulplogen, som
även brukats i sydvästra Skåne, medverkat till bondbyarnas
uppkomst. I motsättning härtill har jag hävdat den
uppfattningen, att lövskogen i Sydsverige på grund av
boskapsskötselns krav med järnets allmänna spridning får en helt ny
betydelse i människans hushållning. Järnet ger nya möjligheter
att utnyttja lövskogens naturtillgångar. Lövängskulturen
uppstår, och bondbyarna grundas i lövskogen, som nu formas till
löväng. Lövängen blir bondbyns kärna, den centrala punkt,
på vilken bysamfundet består och kring vilken bondbyn och
bylandskapet utvecklas.
Med bysamfundets uppkomst utbildades i princip de
kulturmarksformer, som täckas av begreppen inägor och utmark. Det
är omsorgen om boskapen och fodrets ransonering för
vinter-och sommarbruk, som tvingar till en uppdelning i hemängar
och utängar, mark former som redan från början behandlades
olika. Hemängarna garanterade det viktiga vinterfodret, vars
anskaffning betydde en livsuppgift av så vital art i den gamla
bondehushållningen, att den framtvang sammanhållning och
gemenskap för att öka resurserna. Gemenskapen garanterade att
hemängarna ägnades nödvändig vård och att de icke hotades
till sin existens. Utängarna tillförsäkrade boskapen
sommarfodret. De betades på inånga håll i Sydsverige året runt.
Utängarna tillhörde som regel utmarken, och den erhöll i mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
