Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Sjöbeck: Den försvinnande ljungheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den försvinnande ljungheden
jande: »Inga beteshagar utan bärg på alla kanter, och drifvas
kreaturen 1/2 mn dageligen innan de få födan.–-I
skogsbygden brukas skogen till betesmark, och knapt något intäpt.
Socknen är över 2 mil lång; den ena milen i NO. kallas skogsbygd.»
Med ödeläggelsen av skogen på utmarken uppkommo
förutsättningar för ljungens omfattande spridning på denna mark.
Dessa förutsättningar förelågo redan under bysamfundets äldre
tid. Ljungheden är i princip av samma ålder som bysamfundet.
Ju större de gemenskaper voro, som samfälligheten skövlade,
desto vidsträcktare blevo de områden, på vilka hedvegetation
kunde utvecklas. Det är betecknande, när Johan Oedman år
1746 uppgiver att i södra Bohuslän »kallas utmark Hee eller
Hed». I äldre tid omfattade vitmarken i Sydsverige alla
självständiga berg, bergåsar eller bergsplatåer. Skogen på dessa
ställen var sålunda redan vid bylandskapets uppkomst hotad till
sin existens. Hela vår västkust visar oss också kala berg — förr
skogsallmänningar — utom norra Bohuslän, som ligger utanför
de stora bondbyarnas gräns.
I byväsendets hushållningsprinciper, sådana de med seg
uthållighet levat kvar ända fram mot vår tid, ingick sålunda —
med en urgammal traditions rätt — en oavlåtlig, av intet hejdad
exploatering av utmarkernas naturtillgångar, varvid skogen
uttunnades, ibland till kalhet. På denna punkt har ljungens
utveckling vidtagit, där icke hämmande faktorer av skilda
anledningar trätt emellan. Här ha vi också ljunghedsproblemets
principiella sida, som samtidigt förbjuder att betrakta ljungheden
som en enbart halländsk företeelse, även om den i Halland av
skilda anledningar fick en omfattning som på intet annat håll
i Sverige.
Ljungens allmänna utbredning blir nämligen icke alltid
liktydig med förekomsten av ljunghed. Inom Skånes av gammalt
boskapsskötande områden äro fragment av kala, av samfällda
skogsmarker framgångna betesallmänningar (fälader) pa mänga
håll alltjämt vanliga. På dessa urgamla betesmarker bildar
ljungen ett karaktäristiskt inslag i vegetationen, men enriset intager
därjämte en mycket framstående plats. Detta åstadkommer, att
dessa hedområden icke påminna om den av bonden brukade
eller nyligen brukade sydhalländska heden, där enriset
förekommer mycket sparsamt eller saknas. Enrisets förekomst
sammanhänger med boskapsskötsel i gammal mening, och växtens ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
