Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Sjöbeck: Den försvinnande ljungheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vecklingsmöjligheter befordras kraftigt av betningen. Enriset
skulle givetvis vara vida utbrett även på den sydhalländska
heden, om icke bonden genom en särskild, målmedveten handling,
ljungbränning, förhindrat detta.
Man vet att svedjning av skogsmark för sädesodling ända sedan
förhistorisk tid av allmogen ansetts vara av utomordentlig
betydelse för att göra utmarken produktiv. Svedjebruket har också
i hela södra Sverige tidigare varit vida utbrett, t. o. m. så långt
söderut som i mellersta Skåne och där ännu så sent som
omkring 1820. Det av allmogen envist och trots statliga förbud
utövade svedjandet har av många ansetts förbereda
utvecklingen till ljunghed. Detta kan icke direkt förnekas, men
erfarenheten visar, att enbart svedjning av skogsmark för
sädesproduktion ingalunda har kunnat utveckla ljungheden i den form,
i vilken den i dag befinner sig i Sydhalland inom sådana
områden, där ljungheden brukas som en för bondehushållningen
betydelsefull marktyp.
Det som konstituerar den sydhalländska heden som en bestämd
kulturmarksform är den tid efter annan, ofta med tidsintervaller
av 4—6 år, utövade ljungbränningen. Denna handling har icke
haft till uppgift att skapa svedjelandsåker, utan har företagits helt
enkelt för att förbättra ljungväxten. På detta sätt behandlade
hedområden — vilka ännu på några håll kunna studeras på
Hallandsås inom halländskt område — visa en låg, mycket
örtrik ljungmatta, där bl. a. lingonriset — en alltid uppskattad
nyttigväxt — mycket framträder, och där ljungens saftiga, skärt gröna
årsskott göra sig starkt gällande. Enriset saknas. Ljungen i
denna form har tidigare allmänt uppskattats som en god
foderväxt, vilket vi också fingo bevittna under krigsåren.
När heden undandrages den utan tvivel ålderdomliga
behandling som ljungbränningen innebär och lämnas åt självutveckling,
blir ljungen halvmeterhög eller mera, torr och oduglig till foder.
Enriset utvecklar sig mycket hastigt och i stor utsträckning.
Samtidigt försvinner lingonriset samt nästan alla de
karaktärsväxter, vilka av ålder satt sin prägel på den sydhalländska
heden, såsom bl. a. Arnica, Habenaria och Genista. Deras förr stora utbredning i Sydhalland måste därför förutsätta en tidigare vida
utbredd ljungbränning med starka rötter i det förflutna. Med
dessa fakta för ögonen skola vi något närmare granska den
halländska ljungheden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
