Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Sjöbeck: Den försvinnande ljungheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den försvinnande ljungheden
land enriset alltid hann att återinvandra tillsammans med björk,
asp och barrträd, innan svedj ning på samma mark ånyo ägde
rum. På ljungheden hann enriset aldrig inkomma, därför att
människans påverkan med eldens hjälp var intensivare. När det
gällde att hålla enriset på avstånd, betydde svedj ningen för
ljungheden detsamma som slåttern för lövängen. Här var det liens
årliga arbete, som förhindrade enriset att rota sig. Sedan slätter
i gammal mening numera i allmänhet upphört, visar oss
erfarenheten, att enriset invandrar i lövängen mycket hastigt, på 10 — 15
år i stor myckenhet. På Hallandsås observerar man också, att
där ljungsvedjningen upphört täckes ljungheden hastigt av enris
och — märk väl! — även av bok, som nu försöker återvinna
och hävda sin gamla plats på utmarken. Det gäller som regel,
att när gamla kulturmarker lämnas åt självutveckling, bildar
enriset en mycket stor fara för den gamla kulturmarkens
bevarande i det traditionella tillstånd, som av nutiden ofta
förväxlas med natur.
Nödtillståndet i Halland i samband med ljungens
överhandtagande måste också ses mot bakgrunden av förhållanden, som
äro intimt förenade med Hallands läge och historia. Här lägger
man märke till en vid medeltidens slut påbörjad utvidgad
skogsavverkning, som utvecklades i stor omfattning dels genom
transportvägarnas och transportmedlens förbättring, dels genom den
vid medeltidens slut uppfunna vattensågen, som i mycket hög
grad varit orsak till västkustens nutida kalhet. Halland och
Bohuslän ha alltid legat väl till för bekväm transport över havet.
En faktor, som blivit av den största vikt för den halländska
ljunghedens utbredning över stora arealer, bildar den överallt
märkbara bristen på hägnader i gammal tid. från den förut
omtalade Enslövs socken meddelar oss Osbeck år 1796 följande:
»Ricktiga Skiljemärken emellan Socknar, byar och Skogar äro
sällsynte. Mången vet ej hvad honom tillhörer.» På flera ställen
i litteraturen erhåller detta för ljungmarkens spridning mycket
fördelaktiga tillstånd en bjärt belysning.
En omständighet av likaledes stor betydelse bildar den vid
nyare tidens början allmänt uppträdande omläggningen av
produktionen från jordbruk med övervägande boskapsskötsel till
jordbruk med huvudvikten förlagd till sädesodling. Dessa
tendenser, som gjorde sig gällande överallt i Sydsverige, slogo till
en början icke överallt väl ut. »Svärtorna» i Västergötland samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
