- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
115

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Den halländska stranden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

emedan vi upptäckt ett av de karaktärsdrag i strandens
utbildningssätt, som ge oss nyckeln till dess innersta väsen.

Varken gruset och småstenen i vattenbrynet eller det grunda
stråket ett stycke ut är någon tillfällighet. Klapperstenarna och
gruskornen ligga där de ligga, därför att där, i vattenkanten,
är vågornas arbete negativt. Vare sig de äro små lekande
sommarböljor eller ursinniga brottsjöar, så är deras nötningstendens
störst just i själva vattenbrynet. Där slicka de med sig de mindre
sandkornen, men de grövre beståndsdelarna kunna bli liggande
kvar. De mera lättrörliga partiklarna föras antingen med av
den tillbakarullande vågen och avlastas utanför strandlinjen, där
vattnet blir lugnare. Eller också kastas de högre upp på
strandplanet, komma utom vågornas räckhåll och bilda den torra, lösa
sand, som man brukar gräva sina badgropar i. Förr eller
senare tar vinden hand om denna sand och driver den in i
flygsandsgördeln. Men nytt vågsvall matar till ny sand, och
dyn-produktionen får ständigt nytt råmaterial att arbeta med.

Böljegången på en sandstrand, sådan som Harplingebuktens,
verkar som en roterande sopmaskin, som rör sig fram och
tillbaka inom vattenbrynsbältet, och som visserligen allt vad den
förmår sprätter sanden både bakåt och framåt, men som
därjämte ideligen suger åt sig ny.

Men är då sandtillgången obegränsad? Ja, i det närmaste. Och
nu komma vi till pudelns verkliga kärna, till den del av den
stora mekanismen, som skapat sandstranden och genom
långliga tider hållit den lika ungdomligt levnadsfris k.

Se ett tag på kartan över Halland å sid. 126—127! Norrut,
un-ungefär från trakten av Varberg, är kusten bruten och
oregelbunden, med förgrenade vikar, fjärdar och halvöar, ja, t. o. m. här och
där förbyggd med små skärgårdar. Där är det klent med
sandbukterna. Där äro lågstränderna mestadels sumpiga marskängar,
och vikarnas bottnar äro mera leriga än sandiga. Där badar man
helst på klippstränderna. I lervikarnas unkna soppa går man på
sin höjd och håvar tångräkor. Men söder om Varberg börja
sandbukterna, lätt igenkännliga i kartbilden på sina jämna, mjuka
bågkonturer. Och där visar nästan hela den så gott som
alldeles ofria kusten en regelbunden omväxling mellan de insvängda,
mot havet vidöppna bukterna och de framskjutna
högmarks-partierna mellan dem, »promontorierna», som latinaren skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free