Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Varbergsskolan. När svensk konst upptäckte Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Granngårdarna» och »Vid havet» (bägge tillhörande
Nationalmuseum), i vilka molnen svepa i melodiska rytmer över mötet
mellan land och hav. De dominerande tonerna i dessa dukar
äro olika nyanser av rött, grönt och blått; framför allt i det
blå tyckte sig Nordström ha funnit den specifikt svenska färgen.
Med en ytterst lättsårbar vekhet i lynnet förenade Nordström
ett auktoritativt och diktatoriskt drag, som gjorde honom till
självskriven ledare inom det radikala och stridbara
Konstnärsförbundet. Det var naturligt, att den blide och försynte Kreuger
kom att stå i starkt andligt beroende av honom under
genombrottsåren i Varberg. Men hans läggning var dock en annan
än Nordströms, vette mera mot det vegetativa och balanserade,
förblev innerst inne mera borgerlig — doppskon i
stenläggningen. Vad Kreuger tillägnade sig av Nordströms förkunnelse
om Gauguin och om kravet på en förnyelse av måleriet i
riktning mot en monumental uttryckskonst, blev i första hand en
teknisk nyorientering. Även han började sålunda lägga upp
färgen i slutna plan, gärna begränsade av markerade konturer,
i stället för att modulera den i valörer, och under ett skede
av sin mannaålder begagnade han sig av ett säreget system med
svartprickning av oljemålningar för att öka fastheten i
bildverkan. I hans Varbergs-produktion gör sig Nordströms
inflytande omedelbart gällande redan 1893: horisonterna sjunka,
perspektiven växa, terrängen tecknar sig i pregnanta plan och
färgerna stå klara och klingande mot varandra. I hans
berömda triptyk »Vår i Halland» (1894, Nationalmuseum) är det
av Nordström förmedlade Gauguin-inflytandet påfallande särskilt
i mittbilden, men med åren vinner han åter i självständighet,
och hans nordiska landskapsskildring, vilken i regel arbetar
med hästar och kor som staffage, får omsider en stark
personlig karaktär både i sin förening av vegetativ ro och
monumental rymd och i sin dekorativa volymkonturering.
Vad slutligen beträffar den tredje medlemmen av
Varbergskolonin, Richard Bergh, var han framför allt porträttmålare och
rönte icke någon nämnvärd påverkan av Nordström utom i
några landskap, såsom »Halländskt landskap» i Göteborgs
museum, i vilka Nordströms färgskala och manliga lyrik återklinga.
För Bergh fick svenskhetssträvandet en något annan innebörd:
det inriktades på fantiserande över historiska motiv. Under
Varbergstiden arbetade han särskilt på den stora tavlan »Rid-
12. stf 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
