Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Berg: Mina vildgäss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med mitt namn och adress och en fortlöpande nummerserie,
av vilka jag försedde mina gäss med nummer ett till och med
sex. Det är en gammal idé att man sätter numrerade ringar om
benen på flyttfåglar för att genom rapporterna om de dödade
exemplaren få reda på vart fåglarna taga vägen på sin flyttning.
Men min tanke var ju nu att icke endast få reda på vart dessa
gäss togo vägen i södern, utan framför allt kunna kontrollera
vilka av dem som återvände för att häcka på den svenska kust,
där de tvungits att växa upp. Dessa sex voro en liten början.
Nästa år ville jag fortsätta med att fostra opp flera. Men jag
missräknade mig, mina kära gäss flyttade helt enkelt inte.
På hösten, när de sydvästliga stormarna började, blevo de
oroliga. Mot aftonen drogo de ofta så långt bort över havet,
att jag även i min starkaste kikare knappt kunde följa dem.
Men de vände alltid tillbaka och gingo icke ned förrän de nådde
den lilla inhägnade bukt, där jag håller en hop andra
vattenfåglar och där de voro vana att finna sin dagliga föda nu när
gräset hade vissnat på stranden.
Sträckfåglarna från ishavet drogo förbi oss. De sista
vildgässen från Spetsbergen hördes skrika från skyarna. Var
morgon väntade jag att mina gäss skulle ha farit. Men de voro
kvar. Oktober gick till ända, november likaså. Det var ett
stort streck i min räkning. Där hade jag gått och glatt mig åt
att de skulle resa bort och med vårens vindar återvända till
mig. Och nu. De stannade hela vintern. Och, som en vän
full av uppriktig skadeglädje sade: där satt jag med mina
kostbara aluminiumringar till ingen nytta.
Nu bestämma de lärda verken, och dem behöver man bara
tro blint på om man vill få något om bakfoten, att vildgäss
icke häcka förrän i andra levnadsåret. Alltså kunde jag i det
kommande året icke vänta någon glädjande tillökning av min
lilla familj. Men då mitt försök så tillvida var lyckat som de
sköna vildgässen nu var dag flögo omkring över skären, gällde
det bara att strax fortsätta. Då fick jag på våren 1927 av en
dansk vän tretton små grågåsungar, vilka medicinalstyrelsen, med
välvilligt förstående för mina försök, lät mig importera utan
karantän. Dessa tretton uppfostrades på samma sätt som de första
sex, utan annan fostermor än mig, fingo sina ringar om benen
med nummer 7 till och med 19 och började flyga vid samma
tid mitt på sommaren som den förra lilla kullen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
