Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ens innersta ligger bart och vidöppet för sol och blåst och alla
himmelens väder som den vitröda blomman hos en isranunkel.
»Jaså, hans paradis är bara jämtlandsfjällen», hör jag i
andanom en del verkliga fjällkarlar fnysa. »Vad är nu det för
slag — när man har Lappland och Jotunheimen och de
riktiga ödemarkerna vid Ishavskusten!» Jag kunde svara dem med
ett lätt förändrat citat: »Ack, i Arkadien även jag har varit, varit
där länge och långt ifrån förgäves». Varken Lappland eller
Norge är mig obekanta. Men därifrån minns jag inte bara
Akka i sol; eller ändernas och gässens oräkneliga härskaror på
de nordnorska tundrorna innanför Alta; eller björnmarkernas
överväldigande blomrikedom i Tarradalen. Jag minns också
en ändlös marsch i grådis över lågfjällen mellan Vittangi och
Treriksröset, då myggens miljonstämmiga, oavlåtliga, ilskna
helveteskör från videsnåren och rismyrarna höll på att driva mig
till vansinne. Jag minns en mardrömsfärd med en feberyrande
kamrat från Marmatjåkko vid Riksgränsbanan; pulsandet, mil
efter mil, i pudertorr, arktisk snö under ett misslyckat försök
att i januarimörkret norrifrån ta oss ner till Kebnekaise; den
bleka skräcken, då jag en gång ensam i dimma råkat gå över
vattendelarn mellan Nordreisa och Guolasjaure och efter många
timmar märkte, att bäckarna förde mig åt fel håll; och
åtskilligt annat, liknande. Eftersom jag kommit från alltsammans
med både livet och förståndet i behåll, är allt dylikt nu mycket
roligt att minnas och fyller mig enbart med en behaglig
högfärd. Men ändå är sådana upplevelser bestämt ingenting för
den jag nu är: en medelålders herre med hustru och barn.
Numera föredrar jag Jämtland.
Ty de jämtländska fjällen gömmer inte på några verkliga
faror för den som inte ger sig ut ensam, är ordentligt rustad och
i övrigt kan klara lite större besvärligheter än dem man möter
mellan Nybroplan och Djurgårdsbron. Man kan råka få göra
en dagsmarsch på fyra, fem mil i stället för två eller tre, och
man kan tvingas att åka skidor någon halvmil eller mil med
ett brutet nyckelben: båda delarna har hänt mig själv under
det senaste året. Men ingendera är oövervinneligt ens för en
fyrtio års person med tobakshjärta och bristfällig träning; och
framför allt vet man, att man har människor och tak över
huvudet inom möjligt räckhåll. Jämtlandsfjällen är inte
omänskliga; de är mänskliga, men ändå inte alltför mänskliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
