- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
287

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på den mellansvenska vintern. Jämtlandsfjällen är den mest
närbelägna trakt, där vintern säkert är vit och inte svart: till
och med ett så bedrövligt år som detta ligger det gott om snö
åtminstone i den milsvida grytan kring Sylarna. Och
ingenstans ser man snön, känner man snön, förnimmer man snön
med alla sinnen så som ovanför trädgränsen. Där finns
ingenting som skymmer, ingenting som är stämt i andra färger än
snöns blå, vita och gräddgula. Estetiska personer säger — och
jag vill inte påstå de har orätt — att de känner Vermeer van
Delfts svala färgskala som ett friskt bad till rening och
förnyelse för själen. Men Vår Herre är en större Vermeer än
Vermeer själv — en oändligt mycket större. När han målar
snövidderna och den orörliga, genomskinliga rymden i vitt och
isblått, frostigt grönt och kall rosa, skapar han varje gång en
ny värld, lika bländande frisk som då den första gången steg
fram i mytens blanka morgonljus. Allt strålar av svindlande
klarhet, allt skimrar som av tyst, överjordisk glädje. Det är
en annan värld än vardagens, en värld av gränslös frihet och
fullkomlig vila, omätlig tystnad och heroiskt ljus.
Rimfrostkristallerna glittrar som kalla, elektriska gnistor; fjälltopparna
stiger uppåt, klingande vita och klara som stelnade
segerfanfarer; och himlen är ett bottenlöst hav av blåa isnålar, som
blicken drunknar i. Bara man fyller lungorna med den tunna,
kalla luften och ögonen med den ljusdruckna oändligheten,
vidgas hela ens inre, tills man blir lätt som en fågel ; man ville
ropa högt och vågar ändå inte; och man känner hur blodet
rinner hastigare, hur livet inom en brinner med högre,
hetsigare, mer dansande låga än någonsin eljest. Också klarheten,
också kylan och ljuset och de stora vidderna inger ett rus,
intensivare kanske än något annat; och aldrig känner man det
ruset så som en solblå vinterdag i högfjällen.

Men där finns också en annan vithet; månskensnätternas.
Var och en har väl upplevt några ögonblick, som han vet att
han aldrig kan glömma; och till dem hör för mig den första
gången jag såg vintermånsken uppe i fjällen. Det är längesedan
nu — tjugo eller tjugoett år sedan, jag minns inte vilket. En
kamrat och jag var på väg från Sveg till Storlien på skidor.
Vi hade hunnit så långt som upp under Helagsfjället, då vi fick
en snöstorm över oss. Hur vi hittade Helagsstugan förstår
jag alltjämt inte; men vi gjorde det i alla fall. Och där låg vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free