- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
288

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett par dygn och hörde hur stormen vrålade utanför, medan
vår matsäck krympte alltmer och snart nog tog alldeles slut.
Så en natt vaknade jag av att någonting inte var som förut.
Det dröjde en stund innan jag uppfattade vad förändringen
bestod i: att allt var fullkomligt tyst. Vi höll på att aldrig få
upp den igensnöade dörren; men till sist gick det ändå. Ute
var lugnt och kallt och stjärnklart, med ett månsken som
nästan släckte stjärnorna. Och Helagsfjället tornade upp sig tätt
inpå oss, tystare och mer överväldigande än något jag sett.
Vända tillbaka över Ljungdalen och Sveg hade vi inte tid till:
vi måste vidare till Trondhjemsbanan, och för säkerhets skull
beslöt vi ta genaste vägen, över Mieskentjahke och Hulke till
Handöl. När vi hunnit upp på Mieskentjahke stannade vi
och vilade. Helagsfjället och Sylarna, Gåsen och
Härjångsstö-tarna — hela det väldiga, mångmila landskapet låg där orörligt
och blänkte som gjutet i metall: någon underlig, vit metall,
som varken var silver eller tenn, utan stelnat månljus. Vi hade
vaknat i en främmande värld, lika isig och död som månen,
vilken hängde där liten och grön och ohyggligt naken som
kraniet på en dödsgud. Ingenting rörde sig; luften var bara
stillastående köld; tystnaden var så absolut, så fruktansvärd, att
den lade sig över oss som en förlamande massa. Och mitt i
denna tomma, tigande öken av snö och is och stelt, likvitt
månsken stod vi, oändligt små och skrämmande ensamma: det
kändes som om en ny istid gått fram över jorden, plånat ut allt
liv och all värme och lämnat oss båda kvar som de två sista
människorna i en öde värld, vilken var skräckinjagande och
ändå majestätiskt skön som döden själv.

Då råkade någon av oss se bortåt Skarvdörrfjället. Där var
horisonten försvunnen, och landskapet åts upp av något grått,
obestämt, som vällde fram från sydväst: snöstormen kom igen.
Vi kastade om skidorna och började åka norrut, bokstavligen
talat för livet, utför fjällsidorna ner mot Handölans dalgång.
Med ens fick terrängen ett slags spöklikt liv: dalsvackor
öppnade sig och fjällvalar växte upp utan att man visste var de
kom från, det osäkra, förvirrande månljuset gjorde det
omöjligt att bedöma lutning och avstånd, skuggor flög förbi utan
att man kunde säga om det var klippblock eller fördjupningar;
och när jag ibland hann titta mig om för att se om min kamrat
var med tycktes han också vara en skugga, lika formlös och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free