Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fantastisk som de andra. När man från den kärva nysnön
kom ut på gammal, glashård skare kändes det som om man
släppt känningen med marken, i så ursinnig fart flög man framåt,
tills man med en knyck bromsades upp av nästa osynliga
snödriva. Vi kunde inte se något tydligt, ögat kunde omöjligt
säkert avgöra vad vi hade framför oss. Men vi måste ta riskerna,
lita på att balanssinnet fungerade snabbare och osvikligare än
hjärnan och att instinkten förde oss på rätt väg och för resten
bara släppa på för fullt, så att luften visslade i öronen och
tårarna frös till is i ögonhåren. När vi kommit ner i skogen
under Snasahögarna hann stormen ikapp oss och svepte in allt
i ett tjockt, vitt mörker av yrsnö. Men då var den verkliga
faran över; vi hade dalgången att följa och kunde inte gärna
köra vilse på allvar. Och någon gång på förmiddagen kom vi
också fram till Enafors, stelfrusna, gråtfärdiga av trötthet, med
spräckta skidor och förfrusna kinder. Men det är en annan
historia, som frasen lyder.
Skidlöpning i fjällen inrymmer alltid ett element av fara.
Det är mindre nu än för tjugofem år sedan, då smala, tio fot
långa Sahlinskidor med mjuka »lappbindningar» ansågs vara
den rätta utrustningen för fjällfärder och enda möjligheten att
tvärbromsa i en utförslöpa därför var att kasta sig omkull.
Helt försvunna är riskerna dock inte; och åtminstone jag kan
aldrig fullständigt övervinna en hisnande känsla i maggropen,
då jag tar det första stavtaget för att ge mig utför ett fjäll.
Men riktigt tjusas man ju aldrig av det som är alldeles
ofarligt. I och för sig är högfjället knappast den idealiska terrängen
för skidlöpning. Skaren är oftast för hård — var och en som
gjort en ordentlig vurpa och hyvlat av anletsdragen på den vassa
isskorpan, kan intyga den saken; åtminstone under midvintern
sveper där oftast fram en snål, pinande blåst, som sopar ihop
snön i hårdfrusna, knaggliga vallar och gör det omöjligt att
stanna och vila någon längre stund; och lutorna är vanligen
för branta för att andra än styva slalomlöpare skall våga ge sig
rätt utför dem. På sätt och viss är den skidterräng bäst, som
man finner längre ner, på de långsträckta, vågiga lågfjäll som
nätt och jämnt når upp till skogsgränsen. Där har snön fått
falla och packa sig ostörd, så att den ligger mjäll och jämn
och fast mellan de glesa björkarna; skidorna löpa fram över
den nästan av sig själva, gliden får omedvetet något av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
