- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
290

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

långsamt stigande och fallande markens mjuka, lugna rytm,
och gnisslet av stavtagen skär taktfast genom den soliga
stillheten. Och man hinner se sig om och lägga märke till allt;
snöns färgskiftningar, från koboltblått i skuggan till gräddgult
uppe på åskrönen; björkarna som står vita och rosiga av
rimfrost som blommande äppelträd i någon förtrollad park; riporna
som trycker, så orörliga och vita mot den vita snön att man
bara ser deras runda, svarta, oroliga ögon, ända tills de lyfter,
lätt och tyst som andefåglar; gläntornas oväntade, dramatiska
syner av fjällkedjan, som här lyfter sig mer väldigt skulptural
än någonsin då den ses uppifrån topparna; och mycket annat.
Men något saknas där ändå: faran, ansträngningen.

Dem möter man uppe i de verkliga fjällen. Där blir
skidlöpning något annat än makligt glidande genom en sagopark,
den blir ett hårt företag, som kan klaras bara om man sätter
in det mesta man har av kroppskrafter, uthållighet, lokalsinne
och instinktiv förmåga att behärska skidorna. Och vad man
söker då man lämnar civilisationens bilchausséer och
asfaltgator bakom sig är ju kanske först och främst just tvånget att
bruka den primitiva människans vapen mot en fientlig natur,
hinder att övervinna och svårigheter att besegra. Därför
innebär redan det mödosamma knogandet uppför en fjällsida sin
egen belöning: inte bara den ständigt växande synkretsen, som
vidgats med nya fjälltoppar och nya mil för varje gång man
stannar och pustar och ser sig om, utan även medvetandet att
man utfört något och tvingat sig uppför ytterligare något
hundratal meter. Därför är det också så svårt att inte ta sig ända
upp på högsta toppen, även om man inte har något där att göra;
och när man väl är uppe, nänns man knappast fortsätta
vidare och offra vad man erövrat med timmars dryg klättring för
en hisnande nedfärd på några minuter. Men man gör det ändå,
man ger sig i väg. Och genast är allt glömt utom farten,
rymden, det väldiga rummet som man susar fram genom. Tiden
finns inte, yttervärlden finns inte, ingenting finns utom
förnimmelsen att jag inte längre är en människa, utan blivit en fågel,
en pil, ett stjärnskott, vad som helst som slungas genom
rymden med svindlande hastighet. Ingen racerbil och inget
aero-plan kan ge fartens tjusning lika intensivt. Ty här bärs jag inte
av någon maskin, jag har själv blivit en fågel och flyger, flyger
genom den vita ändlösheten. Sviker mitt balanssinne under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free