- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1933. Halland /
293

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Kring Sylarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bråkdelen av en sekund, stämmer jag inte upp just i rätta
ögonblicket och svänger in på nästa löpa, så är jag besegrad och
kastad till marken. Men jag faller inte, inte ännu, omigen
räddades jag av någon instinktiv rörelse, en ny, slät snöbrant
öppnar sig ner mot dalen som störtar emot mig, och åter flyger
jag för några sekunder, för några evigheter fram över skaren
med andlös fart. . . Så minskas hastigheten, fjälltopparna växer
ånyo upp omkring mig, musklerna slappas av, och jag står nere
på fjällslätten och darrar, av spänning eller lycka — jag vet
inte vilketdera.

Dylika laddade minuter upplever man ju inte i fjällen på
sommaren, åtminstone inte i jämtlandsfjällen. Visst finns det
ställen på Sylarna, på Templet och Slottet, och kanske också
i Anarisfjällen och på Helagseggen, som man inte kan passera
utan kall hjärna och behärskade nerver. Men den som söker
alpinistsensationer bör nog vända sig åt annat håll. Vad man
möts av här uppe är något helt annat: de väldiga avstånden,
de stora, vilande linjerna, den mäktiga ron — allt det
grandiost melankoliska, som är säreget för den svenska fjällbygden
och gör den till ett landskap helt för sig självt, på en gång
lättillgängligare och mer outgrundligt än Alperna eller
Pyrenéerna med deras våldsamma stup och oroliga, dramatiska patos.
Om man en gång hört det, glömmer man aldrig att de
svenska fjällen är de avslipade rötterna på en urgammal bergskedja,
som för miljoner år sedan var högre och väldigare än
Himalaja. Våra fjäll har inte de unga bergens stora gester och
nietzscheanska, högröstade språk, de har ålderdomens svala
lugn och stilla höghet; och därför har de kanske också mer
outtömlig läkedom att bjuda trötta nerver än något annat
landskap i världen.

Den svenska fjällsommarns stämma är inte dånet av fallande
snöskred och knappast ens fjällpiparens entoniga läte: den är
ljudet av strömmande vatten. Man hör den redan nere i
skogsbältet, där den lyhörda, andlösa sommarnatten alltid vibrerar
som en violoncell av den dova tonen från någon avlägsen fors.
Men först uppe på kalfjället märker man hur vattnen ständigt
får hela landskapet att gnola och sjunga. Den ena bäcken
hinner inte tystna förrän sången tas upp av en annan, ännu
osynlig. Det viskar och susar, det brusar och sorlar; lyssnar
man, hör man att tystnaden alltid lever, aldrig är död som på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:21:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1933/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free